2011-01-31

Klass 9A - att sitta rakt på stolen

Jag har just sett första avsnittet av svt:s Klass 9A. Det var ungefär som jag hade förväntat mej. En sak reagerade jag dock på. Gunilla, som enligt svt är "en av Sveriges främsta pedagoger", ska lära no-läraren Malin hur man får eleverna att ta ner fötterna från bordet och sitta rakt i bänken. Det jag undrar är: lär man sej mer/bättre om man sitter rakt i bänken? Jag kommer alltför väl ihåg hur obekvämt det var att sitta på de där trästolarna hela dagarna. Tänk hur många timmar i veckan eleverna förväntas sitta still med alla leder i räta vinklar. Hälsosamt? Inte särskilt. Rät vinkel är inte det mest hälsosamma läget för någon enda led i kroppen. När man låter kroppen flyta på saltvatten intar lederna sitt mest naturliga läge, vilket är lite böjt men långt ifrån 90°. Men bäst för kroppen är förstås ändå att få röra på sej, hålla blodcirkulationen igång och ändra ställning då och då. Och mår kroppen bra, sitter man bekvämt och ser till att försörja hjärnan med syre tänker man ju bättre också och har förstås lättare att lära sej även teoretiska ämnen.

Mitt bästa sätt att sitta i skolan var helt åt sidan med fötterna uppe på stolen bredvid, om den var tom eller om en kompis satt där. Min bästa vän tycker att det mest bekväma var att väga på stolen. Förresten undrar jag om läraren Malin själv inte skulle behöva sitta lite åt sidan, så hon får vrida på huvudet och öka rörligheten i nacken lite. Det ser ut som om det gör ont när hon vrider på huvudet. Och alla lärarna skulle kunna lära sej något av eleven Hiram, som har ett underbart rörelsespråk i den korta sekvensen där man får se honom spela fotboll.
Det här kanske kan vara en ny stolmodell för skolan?

Dag 24 - Något som får dej att gråta

Att se mina elever framföra mitt material på scen, det får mej nästan alltid att gråta - oftast av stolthet och glädje. Klippet nedan kommer från förra läsårets uppvisning på Växjö Konserthus.

2011-01-29

Hur mycket en danslärare undervisar

Återigen vill jag tillmötesgå en googlesökning som lett till min blogg. Den här gången har någon hittat hit genom att söka på danspedagog hur många timmar ren undervisning. Mitt svar är: Det beror på vilket kollektivavtal man går på. Jag undervisar i studieförbund och går därmed på cirkelledaravtal (ingått av folkbildningsförbundet, lärarförbundet, lärarnas riksförbund och teaterförbundet, om jag inte missminner mej). Enligt det undervisar en cirkelledare på heltid 1080 timmar per läsår. En studietimme är 45 min. Alltså ska en cirkelledare, som jobbar heltid, undervisa 1080 x 45 min varje läsår. Sträcker sej läsåret över 40 veckor innebär det 27 x 45 min i veckan. Studieförbund har ofta kortare terminer än skolan. Där jag jobbar sträcker sej de ordinarie kurserna över 30 veckor. Det innebär att jag skulle undervisa 32 x 45 min i veckan. Det är nästan omöjligt, både med tanke på min hälsa och med hänsyn till att vi inte kan börja förrän eleverna slutat skolan/jobbet och inte kan hålla på hur sent som helst (folk vill åka hem och sova). Det betyder att jag kompletterar med intensivkurser på loven samt workshops med skolor och arbetsplatser. I vissa fall får jag också byta ut undervisningstimmar mot administrativa timmar, när administrationen behöver hjälp med uppgifter som vanligtvis inte ingår i min tjänst.

2011-01-26

Vikten av inspiration

Häromdagen intervjuades "superlärarna" Gunilla Hammar Säfström och Stavros Louca i svt:s Go' kväll. Louca får frågan hur man ska höja statusen. Hans svar blir en uppräkning varav det mesta har sagts förut - högre lön, högre krav och så vidare - men en sak man inte hör så ofta finns med. Louca säger: "Se till att de är inspirerade!" Inte inspireraNde utan inspirerade. Jätteviktigt! En inspirerad lärare är med största sannolikhet mer inspirerande än en oinspirerad. En inspirerad lärare kan förmedla sin inspiration, sin glädje, sin entusiasm inför ämnet till eleverna. En inspirerad lärare orkar förmodligen också hantera motgångar på ett mer konstruktivt sätt än en oinspirerad.

I helgen hade vi danskonvent på mitt jobb. Min arbetsgivare har tillsatt fokusgrupper för olika ämnen inom studieförbundet. Fokusgruppernas uppgift är att utveckla respektive ämne inom regionen. Fokusgrupp Dans första insats var att arrangera ett danskonvent, en mötesplats för regionens cirkelledare i dans. Vi hade inte råd att bjuda in någon utifrån, utan undervisade istället varandra. Minst lika inspirerande! Ge en klass och få tio! Jag tror också det gör deltagarna mer aktiva än om man bara ska ta emot. Då hade det blivit som en vanlig kurs med ett slags motsatsförhållande mellan den som håller i kursen och deltagarna. Som det var nu var vi alla både givare och mottagare. Vi kan alla lära oss något av varandra! Och efter två dagar proppfulla av inspirerande danslektioner, samtal och möten med nya och gamla kollegor är alla sugna på att sätta igång terminen med buller och brak. På lördag börjar vi - inspirerade och inspirerande!

2011-01-25

Den som har ska få - om meritpoäng

Meritpoäng. Vad är det för dumheter egentligen? Ok, jag förstår tanken. Läser man mer matte eller språk än man behöver får man extrapoäng till sitt gymnasiebetyg. Allt för att uppmuntra elever att läsa ännu mer av det vi redan har mest av i skolan. Allt för att maximera betoningen på den språklig-verbala och den logisk-matematiska intelligensen. Eller helt enkelt för att uppmuntra "duktiga" elever som "kämpar" i skolan.

Problemet är bara det att de "duktiga" (=högpresterande) eleverna sällan kämpar särskilt mycket i skolan. Det är i alla fall min erfarenhet. Jag hade närapå maxpoäng i mitt gymnasiebetyg. Detsamma gällde många av mina kompisar (lika barn leka bäst?). Vi pluggade såklart, men ofta betydligt mindre än många av dem som hade sämre betyg. Det var mycket sällan kämpigt. Jag och mina högpresterande vänner kom allihop från samma trygga (i vissa fall övre) medelklassfamiljer med engagerade föräldrar, som läste böcker för oss från den dag vi föddes och diskuterade aktuella samhällsfrågor med oss vid frukostbordet. Hemförhållanden och andra förutsättningar som gav oss gratisskjuts rakt upp till MVG-steget (eller ibland bara till VG och då fick man läsa på lite, men kämpigt var det ändå inte).

När vi gick i nian kom två av mina kompisar (som jag umgicks med varje dag) på delad tredjeplats i den där nutidsorienteringstävlingen, som alla högstadieelever väl deltar i. De fick åka till Stockholm, vara med vid nobelprisutdelningen och skaka hand med drottningen (enligt utsago hade hon så många armband att det klirrade vid handskakningen). På skolavslutningen det läsåret sa rektorn i sitt traditionsenliga tal: "Vi är stolta över att vi har två elever här på skolan, A och J, som har kommit trea i DN:s nutidorientering!" Där satt de med sina 320 betygspoäng vardera och fick ta emot ännu mer cred medan C, som gick i min klass, för första gången hade fått G i alla ämnen. Han hade kämpat och i sitt slutbetyg lyckades han äntligen få godkänt i allt och kunde därmed komma in på ett gymnasieprogram han ville gå. Jag önskade redan då att rektorn hade struntat i A och J* och istället sagt: "Vi är så stolta över C, som verkligen har överträffat sej själv den här terminen! Bra jobbat!"

Men nix nej. Istället creddar man dem som redan har fått cred. Precis som man gör med meritpoängen. Åt den som har skall varda givet, som det stod i Bibeln tidigare.**

Jag räknade för övrigt ut vad jag skulle haft för meritpoäng om jag hade tagit studenten nu.*** Jag fick gissa lite på språken. Chansade på att Franska B motsvaras av Moderna språk steg 4. I så fall skulle jag få mest meritpoäng om jag skulle söka lärarprogrammet (tänka sej) eller juristprogrammet. Där får jag extrapoäng för såväl Engelska B som Matematik B och Moderna språk. Dessutom får jag en halv extrapoäng för att jag har läst Kultur- och idéhistoria, som var obligatoriskt på mitt program (vem hade kunnat tro det?). Näst mest meritpoäng skulle jag få om jag sökte till Studie- och yrkesvägledare, där det tydligen krävs att man har läst mer engelska och den halva poängen därmed försvinner. På tredje plats i min lista kommer naturbrukssektorn, där jag klämmer in 0,25 poäng för kursen Arbetsmiljö och säkerhet.

Jag måste säga att jag inte förstår riktigt. När det gäller Kultur- och idéhistoria samt Arbetsmiljö och säkerhet antar jag att jag får meritpoäng för dem, eftersom de anses behövas för eller åtminstone underlätta studier vid nämnda utbildningar. När det gäller språk och matte däremot får jag meritpoäng för kurser som inte behövs för att komma in på programmet. När behörighetskraven höjs försvinner meritpoängen. Förutom franska har jag inte läst någonting som inte var obligatoriskt på mitt program. Jag har alltså inte ansträngt mej ett dugg mer än jag behövde, förutom då franskan som faktiskt hörde till mina kämpigare kurser på gymnasiet (mina bristande kunskaper i franska har omnämnts tidigare här på bloggen). Vad jag förstår ska yrkesprogrammen efter gymnasiereformen inte längre ge grundläggande behörighet till högre studier och på de högskoleförberedande programmen är väl matte och språk obligatoriskt i ganska stor utsträckning? Då blir ju vitsen med meritpoäng ännu mindre. Varför inte bara ta bort dem innan det ens har börjat?

*I den händelse någon läsare vet vilka jag pratar om vill jag förtydliga att jag inte vill dissa eller förminska A och J. De var väldigt betydelsefulla för mej och jag tycker fortfarande mycket om dem. Men jag hoppas och tror att det framgår att det här handlar om sak och inte person.
**Numera står det: "...den som har, han skall få..." och vidare: "...men den som inte har, från honom skall tas också det han tror att han har." (Luk 8:18)
***Räkna på meritpoäng.se

2011-01-23

Stängda dörrar - om gymnasiereformen

Elin skrev häromdan om en negativ effekt av årets gymnasiereform, att man stänger fler dörrar tidigare för folk. I juli 2008, när jag hade tagit del av utredningens förslag till gymnasiereform, skrev jag följande:

Efter gymnasiereformen kommer det, istället för dagens yrkesförberedande och studieförberedande program, finnas yrkesprogram och högskoleförberedande program. Skillnaden är att de nya yrkesprogrammen inte kommer ge behörighet till högskolan. Som det ser ut idag ger alla gymnasieprogram grundläggande behörighet till högre utbildning, men det kommer det alltså bli ändring på. Istället kommer yrkesprogrammen ge en yrkesexamen. Man "blir" alltså något på sin gymnasieutbildning.
Som jag förstår det kommer det innebära att man kan gå t.ex. programmet för ledarskap och friskvård och där utbilda sej till barnskötare, elevassistent, personlig assistent, fritidsassistent eller idrottsassistent, utan att sedan ha möjlighet att utbilda sej vidare till t.ex. lärare eller socionom.
Som jag förstår det kan man också gå programmet för vård och omsorg och utbilda sej till undersköterska utan att sedan kunna fortsätta att utbilda sej till sjuksköterska.
Som jag förstår det kommer man kunna gå programmet för handel och administrativ service och utbilda sej till exempelvis ekonomiassistent, personalassistent, mm, men sedan inte kunna utbilda sej till ekonom, personalvetare eller något annat.
Som jag förstår det kommer man också kunna välja ett i den långa raden av tekniska program och utbilda sej till allt från processoperatör till flygmekaniker, utan att sedan ha den minsta möjlighet att läsa maskinteknik, logistik, industriell design eller vad som helst annat på universitetet.
Var finns logiken i det?


Jag är, ärligt talat, inte särskilt väl uppdaterad. Kanske någon kan upplysa mej om ifall det blir så illa att man inte blir behörig till högre studier efter de flesta av gymnasieprogrammen?

2011-01-22

En arg Björn

Idag tycker jag ni ska läsa Björns blogg istället för min.

Positivt om gym

Någon har hittat hit genom googlesökningen gymträning för dansare. Därför borde jag kanske försöka väga upp mitt negativa inlägg häromdan. Även om jag tycker att gympass generellt är en mycket märklig och ganska dum företeelse kan dansare absolut ha nytta av gym.

Styrketräning är till exempel mycket bra. Bäst är att träna med lösa vikter, eftersom det tvingar kroppen att jobba med alla de små stabiliserande musklerna också. Gyminstruktörer uppmanar ofta till att träna stora muskelgrupper som quadriceps (framsida lår), latissimus dorsi (stora ryggmuskler) och så vidare. Självklart är det bra att träna dessa, men för dansare (och andra) är det jätteviktigt att komma åt mindre muskler också.

Tröttnar man på att hänga i styrketräningslokalen brukar det finnas andra rum med bollar, balansplattor och boxkuddar. Använd dem! Det är super. Balansplatta och boll används främst till att balansera på. Då kan du läsa en bok samtidigt eller vad som helst. På en boxkudde kan du få ut dina aggressioner samtidigt som du blir stark.

Det finns förstås bra pass också. Pilates är jättebra både för dansare och andra. Där jobbar man verkligen medvetet med små och stora muskler på ett sätt som förlänger, stärker och balanserar. Kolla så instruktören har pilatesutbildning, bara! Bollträning är också jättebra. Det är som ett styrketräningspass på boll. Bollen tvingar en att balansera och därmed träna stabiliserande muskler. Yoga är förstås också bra. Liksom vid pilates bör du kolla så instruktören har utbildning. Yoga är dock allra bäst att träna på en särskild yogastudio - precis som pilates är bäst på särskilda pilatesgym, men det är inte alla städer som har sådana.

Kom ihåg att stretcha efter träningen! Och basta. Det är en riktig belöning för trötta muskler.

Bilder från muscles.se och zarlei.com.

2011-01-21

Dag 23 - Något som får dej att må bättre

Stretching! För att citera min anatomilärares slagord: "The more we bend the healthier we get." Jag brukar börja nerifrån och upp. Först vaden med rakt ben.

Sedan vristerna (om jag verkligen skulle börja nerifrån skulle förstås vristerna komma först, men hälsenan mår så mycket bättre av att ha blivit utsträckt innan man trycker ihop den).

Efter det en liten serie: vaden med böjt ben (viktigt att komma ihåg att stretcha vaden både med sträckt och böjt ben, så man kommer åt båda musklerna!), höftböjaren (översta delen av quadriceps), framsida lår (quadriceps), baksida lår (hamstrings), utsida höft/rumpa och så qudriceps igen.




Sen gör jag fjärilen för ljumskarna.

Äntligen dags för djupstretch: duvan följt av spagat.

Och till sist 2:a pos (benen isär) med överkroppen i mitten och över benen.

Som avslutning stretchar jag mellan skulderbladen (trapezius), bröstmusklerna (pectoralis major) och nacken.

Bilder från professionalmassagetherapist.org, runnersworldonline.com.au, 1.pb.blogspot.com, physioadvisor.com.au, krflexfit.com, holisticommunity.com, simpleyogaposes.com, nestacertified.com, 3.bp.blogspot.com, summerfields-gymnastics.com, floota.com, massagetherapypractice.com och dehen.dehenchiro.com

2011-01-20

Om galenskapen gympass

Jag brukar inte uppskatta hatbloggar, men det här inlägget om olika träningsvarianter är väldigt roligt. Jag har aldrig fattat grejen med gympass och när jag läser det här känns det väldigt tydligt varför. Kan inte folk dansa istället?

2011-01-18

Dag 19 - Något du ångrar

Ånger är ett starkt ord och saker som rör upp så starka känslor är oftast för privata för att skriva om på en blogg som den här. Det jag tänkte berätta är ingenting jag går och grämer mej för eller verkligen önskar att jag hade kunnat ändra, men i alla fall en situation där det hade varit bra om jag hade handlat annorlunda.

Under en av mina vfu-perioder var jag tre veckor på ett fritidshem. Fritidshemmet låg i samma byggnad som grundskolan och ibland var fritidspedagogerna med på en del av lektionerna. Vid ett tillfälle var jag med på en lektion med en musiklärare från kulturskolan. Bland en del andra saker vi gjorde under lektionen lyssnade vi på ett stycke ur Svansjön. Musikläraren frågade barnen vad de tyckte/trodde att stycket handlade om. Jag kommer inte ihåg vad de hade för förslag, men jag kommer ihåg att musikläraren berättade att det handlade om en svan. Då började en pojke berätta hur han hade tyckt sej se både en svan som simmade på vattnet och "en vacker kvinna". Det var som att svanen och kvinnan blandades ihop och han beskrev också kvinnan på ett sätt som gjorde alla - barn och vuxna - generade. Han använde ord som hade varit rimligare att förvänta sej av en något excentrisk man i övre medelåldern än av en 8-årig grundskoleelev. Fritidspedagogen, som var med, kunde inte låta bli att skratta, jag försökte se ut som om jag lyssnade allvarligt och musikläraren försökte skyla över det han sa. De andra barnen fattade inte vad han pratade om över huvud taget.

Så dumt, tänker jag nu, för Svansjön handlar ju om precis det. Det handlar ju om en kvinna som blir förvandlad till svan och det är faktiskt väldigt oklart hur mycket svan och hur mycket människa hon är, när man ser baletten. Jag menar, vilken frisk man - hur mycket prins han än är - blir kär i en svan? I det här sagotemat kan förstås andra saker också läsas in, psykologiska och samhällskritiska motiv. Så istället för att sitta tyst och koncentrera mej på att kontrollera mina anletsdrag önskar jag att jag hade berättat det för pojken och alla de andra barnen. Jag önskar att jag hade berättat historien om prinsessan som blir förvandlad och kvarhållen mot sin vilja, om prinsen som inte vet om han är frisk eller galen som blir kär i en svan, om drottningen och trollkarlen som var och en så desperat försöker upprätthålla sin makt. Vi hade kunnat diskutera kärlek och begränsad frihet, vilja, maktmissbruk och beroende. Kanske hade vi kommit in på känslan av att inte riktigt veta vem man är eller vad man har för möjligheter att välja sitt liv. Vi hade till och med kunnat jämföra de två alternativa sluten. Vilket är bäst? Det där svanen dör eller det där hon förvandlas till människa och kan bli ihop med prinsen? Och hade hon verkligen behövt bli helt och hållet människa för att kunna bli ihop med prinsen? Älskade han henne inte redan som hon var?

För 8-åringar förstår sånt. Det är så lätt att reducera stora berättelser till gulliga sagor om djur. Det är så lätt att säga att Svansjön handlar om en svan och att man kan höra det på musiken. Man kan höra på musiken att det handlar om en svan och man kan se det på dansen också (briljant koreografi!), men när barnen själva ger oss möjligheten att gå djupare i analysen är det så synd att låta tillfället gå förbi. Det kan faktiskt gräma mej lite, när jag tänker efter.

2011-01-17

Hur man blir danslärare - uppdaterad

Någon har hittat min blogg genom att googla frågan Hur kan jag bli danslärare? Förhoppningsvis tittar personen i fråga hit en gång till och då finns ett svar här.

Det finns flera vägar att gå. Om man vill bli lärare* rekommenderar jag att man läser lärarutbildningen inriktning dans vid Luleå Tekniska Universitet/Musikhögskolan i Piteå.** För att komma in där måste man ha ett fullständigt gymnasiebetyg och göra ett intagningsprov. Innehållet i provet har ändrats sedan jag sökte 2003, men då prövades vi i klassisk balett, modern/nutida dans och jazz. Dessutom visade var och en ett solo på 3 min, höll en liten del av en lektion med en barngrupp och intervjuades. Utbildningen är utformad som lärarutbildningen i övrigt, vilket också ändras snart.

Om man inte nödvändigtvis vill bli lärare kan man till exempel gå danspedagogutbildningen vid Dans- och Cirkushögskolan i Stockholm. Det ger danspedagogexamen, vilket är en konstnärlig examen. För att komma in måste man ha ett fullständigt gymnasiebetyg och göra intagningsprov. Jag vet inte exakt hur intagningsprovet går till numera, men när jag sökte gjordes provet i flera steg. I första steget prövades man i den huvudgenre man valt samt ytterligare en dansgenre. I andra steget prövades man i huvudgenren igen samt ytterligare två genrer och musikteori. I tredje steget prövades man i huvudgenren och fick hålla en del av en lektion med en grupp studenter samt intervjuades. Mellan varje steg gallrades några bort. Utbildningen är 3 år lång och innehåller dansträning, didaktik och olika dansrelaterade teoretiska ämnen.

Det finns också pedagogutbildningar i andra europeiska länder, till exempel vid Skolen for Moderne Dans i Köpenhamn och Palucca Schule Dresden i Tyskland.

För den som inte kan eller vill lägga flera år på en högskoleutbildning finns ändå möjligheter att undervisa. Kristinehamns folkhögskola har en ettårig danshandledarutbildning. På Kulturamas danslinje kan man välja pedagogisk inriktning andra året. I andra länder kan finnas kortare kurser, där man fördjupar sej i en särskild teknik. Sådana kurser kan vara allt från några veckor till ett år långa och kräver oftast att man har goda förkunskaper i genren/tekniken.

Det finns faktiskt möjlighet att undervisa dans utan någon utbildning alls. För att bli cirkelledare i studieförbund krävs ingen formell utbildning. Det räcker med att var duktig i en viss typ av dans. Beroende på hur populär din genre är på orten kan du få många eller inte så många lektioner i veckan.

*Betyder att man blir behörig att undervisa i förskola, grundskola eller gymnasium.
**Jag har inte hört eller läst någonting om huruvida de får fortsatt examensrätt nu. Jag tror att även Karlstad Universitet och Dans- och Cirkushögskolan i Stockholm har sökt examensrätt för lärare i dans, men de har inte haft det tidigare.




Uppdatering

Idag kan läsas på Lärarnas Nyheter att både Luleå Tekniska Universitet (LTU) och Dans- och Cirkushögskolan (DH) i Stockholm fått rätt att examinera gymnasielärare i dans. Det står ingenting om vem som ska undervisa dans i grundskolan eller kulturskolan. Dans är inget obligatoriskt ämne i grundskolan med dans i skolan-verksamheten finns i ca 100 kommuner och kan därmed ses som ganska utbredd. Lärarna/pedagogerna som undervisar är oftast anställda av kulturskolan, men ibland av den enskilda grundskolan. Kulturskolan omfattas inte av behörighetskravet och regeringen har tydligt uttalat att kulturskolans verksamhet i fortsättningen främst ska förläggas till elevernas fritid. Jag antar att det innebär att de som anställs av kulturskolan framöver ska ha danspedagogexamen (konstnärlig examen) och inte lärarexamen – bortsett från den lilla skara som har utbildats vid LTU, som hittills har haft dans i skolan som sin specialitet. Jag hoppas dock att det inte innebär att dans i skolan snart är ett minne blott.

2011-01-16

Dag 22 - Något som upprör dej

Det upprör mej något alldeles kolossalt att kulturyttringar och estetik har så låg status i skolan. Jag läste just Olle Holmbergs artikel Vad ska man med kulturen till i skolan? på Skola och samhälle. Holmberg skriver bland annat:

När det handlar om kunskap, det som skolan är till för att utveckla hos sina elever, spelar t.ex. de ”praktisk-estetiska ämnena” i en annan och lägre division än övriga ämnen. De klumpas samman i en grupp under en egendomlig beteckning, något som understryker att dessa ämnen är något för sig, något som finns och får finnas i skolan, men som egentligen inte har med skolans huvuduppgifter att göra. Man räknar inte med att t.ex. drama, bild och musik har ett kunskapsvärde i djupare mening, som något som kan förändra elevers sätt att uppfatta och förstå verkligheten. Därför behöver dessa ämnen sina särskilda banérförare och påtryckningsgrupper, som slåss för kulturen i skolan: ”Herregud, vi behöver ju kultur i skolan också!” Vadå ”också”?

Och längre ner:

Idag är situationen värre än någonsin för ”en skapande skola”. Den skolpolitik som nu bedrivs har ingenting med skapande att göra. Den handlar om disciplinering, faktareproduktion och kontroll. All estetik sitter trångt – oavsett rubricering. Den kunskapssyn som på förvånansvärt kort tid tagit över i det offentliga samtalet talar enbart om hur mängden fakta inom olika områden ska kunna öka i det som är elevernas ”behållare” för kunskap.

Det gör mej förbannad.

2011-01-12

Lustfyllt och/eller tråkigt

Jag har skrivit om det förut (här, här, här och här). Förra veckan skrev Metabolism och Körling om det och då uppstod ett behov hos mej av att skriva om det igen. Det lustfyllda lärandet.* Ett ständigt återkommande tema. Körling skriver att vi har "målat in oss i ett förrädiskt hörn då vi talade om det lustfulla lärandet och glömde bort att lärande kräver insatser och mödosamt arbete." Det har vi sannerligen. Om lustfyllt är lika med lättsamt och friktionslöst, hur ska vi då kunna lära oss någonting över huvud taget? Hur ska vi kunna skapa någonting med mening? Körling anger två definitioner av ordet lust: känsla av tillfredsställelse och vilja att pröva. Mycket intressant. Jag har aldrig lagt märke till de definitionerna tidigare, men tillsammans tycker jag de beskriver vad min lust till dansen handlar om. Att vilja pröva. Jag vill pröva att dansa. Jag vill pröva att göra saker jag inte gjort förut. Jag vill utmana mej själv, testa, försöka. Jag vill pröva om jag kan bli en bättre dansare. Prövar man måste man, precis som Sir Ken Robinson säger i sitt fantastiska tal, vara beredd att misslyckas. Misslyckanden känns inte alltid så himla lustfyllda, men de är nödvändiga. De gör att vi utvecklas, växer. Att vilja pröva betyder för mej inte att testa en gång och sen aldrig mer. Det handlar om att pröva igen och igen och igen. Att göra sina tenduer varje dag för att testa hur en tendu känns idag, för att testa hur den tionde tendun känns eller den hundrade. Och sen kommer tillfredsställelsen. När fötterna blir starkare, när benen känns lättare och längre, när vristerna blir rörligare.

En del av mina elever vill inte göra tenduer varje lektion. De tycker det känns onödigt. Vissa skriver på sina utvärderingar att vi tränar för mycket teknik. Längre ner kan samma elever skriva att de vill bli fantastiska/grymma/jättebra/professionella dansare. Metabolism ogillar skolans paroll Vissa saker är tråkiga och de måste man lära sig ändå. Det gör jag med. Det handlar inte om det. Det handlar om att sätta upp ett mål och - med hjälp av sin lärare - ta sej dit. Vill du bli en fantastisk dansare? Var så god och gör dina tenduer.**

För skapande gäller samma sak som för tekniken. Man måste ta sej igenom processen, för att skapa något med mening i, något som betyder nåt för en, något man kan känna sej stolt över. Man måste vilja pröva - och vara beredd att köra fast och få kämpa lite eller mycket - för att nå en känsla av tillfredsställelse.

*För mej är skapa och lära i det här sammanhanget mer eller mindre synonymer. Processerna är ungefär desamma.
**Man måste förstås inte göra tenduer för att bli en fantastisk dansare inom alla genrer. Vissa genrer kräver tenduer, andra genrer kräver annat, men principen är densamma. Att nå målet kräver jobb. Körling citerar Sven-Eric Liedman: "För att nå backkrönet måste man betvinga motluten!"

2011-01-09

Lärare på film

Göran Evedals krönika i dagens Godmorgon, världen! handlade om hur lärare framställs på film (lyssna här). Evedal hade utkristalliserat tre typer: den onda läraren, den goda läraren och den förnedrade läraren. Den onda läraren, som trycker ner eleverna, missbrukar sin makt och plågar dem som vågar låta bli att inrätta sej i ledet är förstås alltid upprörande medan den förnedrade läraren, som istället mobbas av eleverna, ger mej ont i magen. Så gräsligt det är att inte få kontakt med eleverna, att känna sej motarbetad och kanske till och med bli trakasserad. Om jag tänker på min egen skoltid kan jag inte minnas någon lärare i den onda kategorin, ingen som vi var rädd för eller kände oss kränkta av. Däremot minns jag lärare som blev utsatta för allt möjligt i elevernas totala brist på förståelse för att även lärare är människor. Jag minns till exempel när min hemkunskapslärare hade gjort en fruktsoppa och vi alla vägrade att smaka på den. Ibland får jag lust att skriva ett brev till henne och be om ursäkt för det så här 12 år senare. Mycket värre var det dock för vår (första) fysiklärare och vår fransklärare. Usch. Jag önskar att jag aldrig ska behöva vara med om det. Jag har dock varit med om, inte att bli trakasserad, men ändå motarbetad. En termin undervisade jag en grupp, som hela tiden ifrågasatte om jag hade nåt att komma med över huvud taget. Varje lektion var en kamp för att övertyga dem om att jag var värdig att vara deras lärare, att jag hade nåt att lära dem. Det gjorde förmodligen att jag aldrig hann lära dem nåt. Eller vågade, för deras misstro gjorde mej nästan lika osäker på min kompetens som de var.

Mycket mer inspirerande då att se filmer om den goda läraren. Ett av Evedals exempel är Michelle Pfeiffers roll Louanne Johnson i Dangerous Minds (1995), vilket gladde mej. En av de första uppgifterna vi fick på lärarutbildningen var att skriva en text om en lärare vi såg som en förebild. Jag skrev om just Louanne Johnson. Jag såg filmen långt innan jag bestämde mej för att bli lärare, men redan som tonåring blev jag djupt rörd av hennes kamp för eleverna. Hon bygger en personlig relation med dem, bjuder dem på mat, åker och hämtar dem när de skolkar, visar för dem precis hur viktiga de är, var och en. Nu inser jag att för att orka vara en sån lärare kan man inte ha någon egen familj eller något liv utanför jobbet över huvud taget. Men ändå, tänk vilken insats hon gör både för de enskilda eleverna och för samhället! Häromdagen såg jag Precious (2009), där en liknande lärare spelar en stor roll. Ms Rain (spelad av Paula Patton) kämpar med sina tonåriga elever, som redan är föräldrar men som inte kan läsa och hon är den första som försöker få Precious att inse att hon är värdefull och tillräckligt bra som hon är. Ms Rain är dessutom vacker som en ängel och får gestalta all den skönhet som aldrig har funnits i Precious liv tidigare. Och som åskådare måste man älska henne – förstås.

Men den goda läraren är ändå en kliché, precis som de två andra typerna Göran Evedal nämner. Även om det finns nästan sådana lärare i verkligheten också (min engelsklärare i 8:an och 9:an och vår andra fysiklärare till exempel) är det en av filmvärldens på commedia del’arte-vis återkommande karaktärer. Sällan får man se en lärare som inte passar in i någon av Evedals tre kategorier, men det finns åtminstone en. Jag tänker på Dan Dunne (spelad av Ryan Gosling) i Half Nelson (2006). I klassrumsscenerna ger Dan Dunne intryck av att vara en sympatisk lärare, inte på något sätt den rättvisans ängel som Ms Rain eller Louanne Johnson, men säkert omtyckt av eleverna. Samtidigt är han en rebell, som i strid med den rådande läroplanen undervisar eleverna om dualism (faktiskt handlar alla hans lektioner om det). Till skillnad från de flesta andra filmlärare är Dan Dunne inte bara lärare utan har ett privatliv också och det privatlivet är totalt kaos. Han har ett drogmissbruk som är helt utom kontroll, en före detta flickvän som han saknar och en kollega som han dejtar, men senare försöker våldta. När hans 13-åriga elev, som är lillasyster till hans langares bästa kompis, hittar honom totalt utslagen av crackrökning på skolans toalett börjar de bygga en skör och udda vänskap och kan på något sätt hjälpa varandra. Det tycker jag är ett spännande porträtt av en lärare.

2011-01-08

Elin har ordet

Jag läste just ett så fint inlägg på min kollega Elins blogg, där hon beskriver vilket bra jobb vi har. Tack Elin! Bilden, som hon har låtit illustrera inlägget, tycker jag också är helt underbar. Den kommer från vår lärarfotografering i augusti med temat Tusen och en natt. Det fina med bilden är att den visar hur det egentligen oftast är. Det folk ser av vårt jobb är oftast föreställningarna, fixade, färdiga, polerade, perfekta (i bästa fall). Sådan är också bilden som togs strax efter den i Elins inlägg och som har satts upp på väggen på jobbet. Men mesta tiden vi jobbar är det så där lite stökigt och rörigt, lite bekymrade ansikten och att försöka få alla att stå på rätt plats.

2011-01-07

Dag 20 - Den här månaden

Idag har jag jobbat med den koreografi jag ska bidra med till två av mina kollegors projektarbete, en föreställning som ska visas på deras skola i mars. Koreografin, som har bearbetats på idéstadiet ganska länge, fick idag sin första fysiska form. Det var väldigt spännande och mina dansare förstod mina intentioner mycket snabbare och gestaltade dem mycket bättre än jag hade vågat hoppats. Vi blev nästan klara på bara ett par timmar! Vi ska förstås träffas och jobba en gång till och hela föreställningen ska repas några gånger till innan månaden är slut. Jag är väldigt nyfiken på hur det kommer bli och är glad att jag får vara med och se föreställningen växa fram - dessutom utan att behöva vara lärare och bedöma, lämna synpunkter, sätta betyg. Här deltar jag som konstnär och kan betrakta processen både inifrån och utifrån. Lyx!

Två prova-på-dagar med Växjö Fria Gymnasium står på också på menyn. Egentligen är det meningen att intresserade nior ska få möjlighet att vara med på de nuvarande elevernas vanliga lektioner under de två dagarna, men eftersom vi inte har några elever än får vi köra med enbart niorna. Det är bara att hoppas att tillräckligt många dyker upp.

Ytterligare en höjdpunkt är Kulturnatten 29/1. On Stage kommer uppträda och jag ska hålla i en massa prova-på-lektioner. Jazz 55+, Lyrisk jazz, Balett, Modern/nutida dans...

Och så börjar de vanliga lektionerna 31/1. Då måste jag ha en plan för alla mina 14 grupper och helst ha börjat på alla gruppers koreografier till uppvisningen i maj. Så mellan alla prova-på, kulturnätter och föreställningsrepetitioner ska jag planera, planera, planera och koreografera, koreografera, koreografera...

2011-01-04

Ge oss lite fler koreger

Jag läste på Metabolism om Monicas upptäckter på ne.se. Bland annat hade hon hittat ordet koreg, som tydligen i det antika Grekland var en förmögen medborgare, som hade ålagts att bekosta ett körframträdande eller en teaterföreställning. Är det nåt vi kan återinföra? tänkte jag. Det känns som det går lite i alliansens anda. När skatterna för de rika sänks och vi har en kulturminister som hellre vill vara underhållningsminister och när allt från förskolor och äldreboenden till vårdcentraler och apotek privatiseras tror jag det skulle funka fint att så där lite i smyg återinföra koregin. "Ok, du är rik. Du ska inte behöva betala skatt, men istället måste du åta dej att bekosta en föreställning, konsert eller utställning." Det blir ett sätt att privatisera kulturen utan att låta publiken ta hela smällen. Och på nåt sätt känns det kanske lite mindre socialistiskt och lite mer frivilligt för koregerna själva. Lite mer som sponsring: "Nötknäpparen presenteras av Antonia Ax:son Johnson!" Lite mer som välgörenhet: "Tack snälla Cristina Stenbeck för att du gjorde det möjligt för oss att sätta upp Cats!" Lite mer USA, helt enkelt.

2011-01-02

Dag 18 - Din bästa födelsedag

Återigen - hur ska jag kunna välja en enda? En bra var när jag fyllde 26. Då var Lynn Simonson i Stockholm och höll workshop. En hel dag av dans och yoga med Lynn och på kvällen Sundbybrergssushi tillsammans med en märklig blandning vänner, några som var med på workshopen och några som inte var det. Alla födelsedagar borde egentligen följa det mönstret.

2011-01-01

Dag 17 - Ditt bästa minne

Att skriva om minnen på nyårsdagen känns på nåt sätt inte helt korrekt. Minnen skrev folk om igår, men då var jag alldeles för sjuk för att ens orka tänka på att skriva. Idag mår jag bättre och inser att jag har hur många fantastiska minnen som helst. Det är väldigt svårt att välja ut ett enda som det bästa.

Ett roligt minne som dyker upp i huvudet är från skolturnén vi gjorde andra året på danslärarutbildningen. Min klass* var runt på en massa olika skolor i Norrbotten och framförde en föreställning som vi hade skapat tillsammans. Efter föreställningen hade vi publiksamtal och ibland workshops med barnen som hade sett den. På en skola, där vi inte hade planerat att hålla workshop, frågade en av mina kursare om publiken tyckte att det var en bra föreställning. Ett barn svarade direkt: "Näää, för vi har ju inte fått dansa!" Hoppsan! Det enda vi kunde göra var förstås att spontant hålla en kort workshop med hela publiken.

Fast det är förstås inte mitt bästa minne. Bästa-minnen är ofta för privata eller känslomässiga upplevelser för att berätta om. Ofta är de dessutom väldigt svåra att beskriva. Jag försökte med ett fint minne i juni 2009:

Sista dan på jobbet idag. Sorgligt som alltid att säga hej då till alla elever. Det stora traumat har vi redan haft för ett par veckor sen, när jag berättade att jag inte kommer tillbaka i höst. Idag lyckades jag krama allihop utan att börja gråta, men det var på vippen. Särskilt en grupp som jag har fått kämpa med på ett annat sätt än med de andra. När det har varit en kamp känns det liksom ännu värre att lämna dem. De var så skeptiska i början och först nu på slutet har jag lyckats få med mej alla. Och då ska jag överge dem. Det känns taskigt också, när de nu äntligen har börjat lita på mej. Kommer det göra att de har ännu svårare att lita på vuxna sen? Man vet ju aldrig, man kan ju bli övergiven.

Dagens höjdpunkt var att mina sexor dansade en koreografi som vi har gjort tillsammans. Jag har gjort början och slutet och eleverna har gjort mitten. De var superduktiga! Och det är så underbart att se den där processen mot seger - för det är verkligen en seger. Innan var de så nervösa att jag trodde de skulle svimma. En började nästan gråta och en sa att han hade ont i magen av nervositet. Men de vågade ändå gå upp på scen och de genomförde dansen med bravur! Och att sedan se deras strålande ansikten efteråt, deras stolthet. Det är fantastiskt. Särskilt en tjej, som har upprepat otaliga gånger under de senaste två veckorna att hon inte skulle våga. Hon vågade! Och hon var så lycklig efteråt.

Jag börjar gråta nu när jag skriver det. Tusan också. :')


*Jag vet att det inte heter så på universitetet, men det kändes ändå väldigt mycket som att vi var en klass.