2011-05-26

Behörighet - en klagosång

Jag är lärare. I mars 2009 fick jag mitt examensbevis. Där står att jag är lärare i dans för grundskolans senare år och gymnasiet. I mars 2009 var jag, utan arbetslivserfarenhet, behörig att ansvara för undervisning och sätta betyg i ämnet dans. Det gjorde jag också. Det vill säga ansvarade för undervisning i skolår 6-8. Bara eleverna i år 8 fick betyg och då ingick dansen i idrottsbetyget. I vilket fall som helst ansvarade jag för undervisning i år 6-8 på en skola under hela vårterminen 2009. Därefter har jag jobbat heltid i frivillig verksamhet i snart 2 år. I frivillig verksamhet gör jag i princip samma sak som jag skulle ha gjort i skolan:
  1. Jag ansvarar för undervisning i ämnet dans.
  2. Jag undervisar ca 25 timmar i veckan.
  3. De flesta av mina elever är 13-20 år, alltså går de i grundskolans senare del eller gymnasiet.
  4. Jag är med i regionens fokusgrupp för dans, där jag tillsammans med fyra andra ansvarar för utvecklingen av dansämnet i regionen.
  5. I samarbete med en gymnasieskola håller jag på att starta upp en dansinriktning, där jag också ansvarar för undervisning och betygsättning.
Trots detta är jag inte längre behörig. När jag ansöker om lärarlegitimation i sommar kommer jag med största sannolikhet få avslag. Jag har nämligen inte undervisat i rätt skolform. Trots min lista ovan räknas inte frivillig verksamhet som behörighetsgivande. Synd för mej.

Skolverket har publicerat en lista på kompetenser en nybliven lärare ska ha efter sitt introduktionsår. Jag tycker att jag lever upp till dem. Inte så att jag är en perfekt lärare - absolut inte - men efter 2 års heltidsarbete tror jag att jag i alla fall är lika bra som jag skulle varit efter ett års introduktionsår.

Samma dokument innehåller bestämmelser kring vad introduktionsåret ska innehålla. När jag läste det blev jag så irriterad att jag inte vet var jag ska börja. Två saker slog mej dock:
  1. Handledning är naturligtvis bra. Särskilt den där första terminen hade det varit fint att inte vara helt ensam med allting. MEN daltandet med den nya läraren som beskrivs i skolverkets bestämmelser är ett hån både mot läraren och mot lärarutbildningen. Det ingår ju faktiskt vfu i utbildningen. Den nyblivna läraren kan eventuellt ha träffat elever innan hen börjar jobba.
  2. Vilken rektor kommer vilja anställa någon nyutbildad, om hen också måste erbjuda och organisera allt det där introducerandet och bedömandet? Inte särskilt arbetsgivarvänligt, måste jag säga. Om jag skulle välja mellan att anställa nån som bara glider in och börjar jobba eller någon som behöver en mentor och som ska bedömas av mej personligen flera gånger under det närmaste året känns valet ganska självklart. Det enda argumentet för att anställa den nya är ju i så fall om lönen får sättas extremt lågt - och hur blir det i så fall med den stackars lärarens studielån?
Nä, nu ska jag sluta klaga och sätta mej och slipa på min ansökan om legitimation istället. Annars kanske det inte blir någon dansinriktning på vårt gymnasium - för vem ska ansvara för undervisningen?

Sista repdagen

Jag sitter på jobbet och lyssnar på trumövning från ett rum längre bort i korridoren. Idag har vi sista repet innan uppvisningen och ska repa Sindbad Sjöfararen. Det borde gå tämligen smärtfritt. Det mest spännande kommer bli att öva vår tolkning av den sista ön Sindbad kommer till, som är befolkad av demoner. Vi har ungefär 100 elever, som svartklädda ska skrida in till tonerna av sina egna röster. En ordlös kör som äntrar scenen från alla håll, även från publiken. Jag tror det kommer bli väldigt effektfullt! Det intressanta idag är dock att vi aldrig har övat den scenen tidigare och även om vi har provat att sjunga lite i några grupper ska det bli spännande att höra eleverna höja sina röster i ett sånt nytt sammanhang. Minns att det är danselever och inte sångelever vi pratar om! Tur att vi har kören som uppbackning. Om de klämmer i vågar nog resten också. Kanske försöker jag göra en ljudinspelning på föreställningen...

Sindbad och Fågel Rock

2011-05-23

Idag vaknade jag och tänkte på språkundervisning

Jag gillar språk - att lära mej ord och fraser på ett språk jag inte kan, att lära mej uttrycka mej mer nyanserat på ett språk jag kan, att jämföra olika språk med varandra, allt sånt där. Jag tror dessutom att jag är ganska bra på det. Ändå lyckades jag läsa franska i skolan i sju år utan att faktiskt kunna konversera på språket. Är inte det ganska fascinerande? Ibland funderar jag på vad det beror på. För en liten stund sen vaknade jag och tänkte: Det är för att franskundervisningen inte hade någonting att göra med hur jag lär mej ett språk.

Under någon av de två första terminerna jag hade franska lärde jag mej uttrycket Je voudrais, som betyder Jag skulle vilja ha. Ett mycket användbart uttryck som dock inte får mej att börja fundera på varken vad jag vill, jag ville, jag har velat, jag kommer att vilja, jag kommer att ha velat eller jag skulle ha velat heter. Det får mej inte heller att undra vad skulle vilja ha heter i andra och tredje person singularis eller pluralis. Att vilja heter på franska vouloir. Jag vill heter je veux. För mej har de lika mycket gemensamt med je voudrais som jag går har med jag gick på svenska (för någon som har ett annat modersmål, tänker jag mej) - alltså en bokstav. För en del är det kanske meningsfullt att hålla på att rabbla de olika verbformerna, men inte för mej. Jag kommer lära mej dem när jag behöver dem.

Frågor jag faktiskt ställer mej när jag lär mej språk är av typen: Varför betyder poisson fisk på franska men gift på engelska? Det engelska ordet borde ju rimligen vara lånat från franskan, eller hur? Så när och varför ändrades betydelsen? Tänk om språkundervisningen byggde på sådana frågor! Vad skulle det ge för resultat? Jag är inte språklärare, men om någon sådan råkar läsa det här skulle jag bli väldigt glad för några tankar kring idén.

Läs också Dag 1 - Presentera dej, Den som har ska få - om meritpoäng och En anledning att avbryta sina studier.

2011-05-22

Dans - en tjejgrej? (del 2)

En 16-årig teaterelev skrev ett brev till radioprogrammet Barnen. I brevet frågade hon varför det är så stor andel tjejer och så liten andel killar på estetiska programmet. Sveriges radio svarade med att ge henne en inspelningsmanick och uppgiften att ta reda på det själv. Resultatet blev ett fantastiskt reportage med titeln Den enda killen på dansen. Eva Samson, som brevskribenten heter, har intervjuat sina klasskompisar, dansande 8-åringar, en teaterlärare och en nationalekonom. Så många kloka tankar! Och så mycket förvirring också. Särskilt intressant tycker jag det är när Eva frågar sin klasskompis om hon skulle tycka det var bra med en kille på dansen. Det tycker klasskompisen, eftersom det då skulle gå att "göra koreografier med lyft och så." En så vanlig missuppfattning! Jag lägger mycket energi på att få mina tjejer att våga lyfta varandra. Fascinerande är det också att höra de små pojkarna som beskriver sina upplevelser av att få vara en vind, en blomma eller en "sol, som lyfter upp alla blommor". Att vi berövar minst hälften av våra barn det! Det är så upprörande!

Den absolut mest intressanta frågeställningen i programmet är dock denna: När en kille väl håller på med teater eller dans, ska han då hyllas - och varför?

Läs om reportaget här. Och så lyssna här.

Läs också Dans - en tjejgrej?

Uppvisning coming up

Nästa helg är det dags för årets stora elevuppvisning. I år gör vi två olika föreställningar med samma grundstomme. Inspirationskällan är densamma som titeln, nämligen Tusen och en natt. Alla de kända figurerna från boken, Sjeherezade, Ali Baba, Aladdin och Sindbad Sjöfararen dyker upp i föreställningarna, men det är inte säkert att publiken känner igen dem. Publiken får också möta Anna-Hanna, Locking-Abdullah och Ragga-mamman, karaktärer som hittills varit okända men som alla har förebilder i originalberättelserna. Platserna där historierna utspelar sej har också förändrats, förvrängts eller helt bytts ut. Ett stråk av orienten kan visserligen anas i föreställningarna, men vi kan lika gärna hamna i Narnia eller 1930-talets New York.

Det är, som ni förstår, ett spännande arbete, även om den här tiden är den värsta varje år. Kan alla elever sina koreografier? Vet de vilken tid de ska vara på konserthuset? Har alla fått tag på rätt kläder? Har vi all rekvisita? Hur ska vi få med allt till konserthuset? När ska alla hinna lära sej applådtacket? Kommer allt att klaffa? Och inga lediga dagar de sista tre veckorna innan uppvisningen, aldrig nånsin. Nu är vi kulturarbetare mer än lärare.

Igår var första gemensamma reptillfället för två av sagorna, Sindbad Sjöfararen och Sjeherezade och kungen. Trots det kaos som uppstår när ett hundratal elever samlas samtidigt var det en bra start på repveckan. Nu vågar jag hoppas på att det faktiskt blir en uppvisning i år också.

Eller i kortare drag: Just nu undrar jag varför vi utsätter oss för det här varje år, men jag vet att jag kommer stå där nästa helg och se mina lyckliga elever gå av scen och då kommer jag tänka att nästa år gör vi det ännu större, ännu bättre, ännu mer! För det är ju ändå det bästa som finns!

2011-05-21

Kultursponsring

Kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth vill inte betala för kultur. Det är lite av ett problem, eftersom konst väldigt sällan är självfinansierande. Publiken kan oftast inte betala vad det verkligen kostar. På en stor institution som Kungliga Operan betalar publiken bara en tredjedel av det verkliga biljettpriset, på Dramaten hälften. För fria grupper är kulturstöd oftast en förutsättning för att de ska kunna ha någon verksamhet över huvud taget.

Så om publiken inte kan och staten inte vill betala, vem ska då göra det? Jo, näringslivet. Det är i alla fall Adelsohn Liljeroths idé. Jag har egentligen inga problem med att företag och mecenater sponsrar kultur. Allt beror på motkraven. En koreograf jag jobbat med gjorde en dansfilm och föreställning som skulle visas vid en kulturfestival i norra Sverige. Mitt under arbetet med filmen blev hon uppringd av ett företag på orten för festivalen. De ville sponsra henne med 10000:- bara för att hon bidrog till kulturlivet och turismen på deras ort! Motkraven var obefintliga - förutom att hon verkligen var tvungen att komma till festivalen och visa sitt verk, men det hade hon ju redan planerat. Som jag ser det kan den typen av bidrag enbart ha positiv effekt på konstvärlden. Ändå är jag inte enbart positivt inställd.

Det som är problematiskt är samhällets inställning. Om de politiska representanterna beslutar att vi ska ge offentligt stöd till kulturarbete innebär det att vi har valt att ha professionell kultur i vårt samhälle. Det finns de som menar att det är lika illa med politisk styrning av konsten, men offentlig finansiering behöver inte betyda att konsten inte kan vara samhällskritisk. Politikerna behöver nämligen inte bestämma vilka som ska få stöd bara för att de bestämmer att stöd ska ges, men genom att bevilja offentlig finansiering visar man en politisk vilja att ha ett aktivt kulturliv. Om man däremot, som den nuvarande kulturministern, säger att bara det som folk eller företag vill betala för ska finnas väljer man bort en levande och varierande kultur. Konsten blir då beroende av enskildas välvilja, godtycke och särintresse. Det är faktiskt helt oacceptabelt.

Läs också Sponsring något för kulturskolan?, Avdragsrätt för kultursponsring är fortfarande kulturpolitik, Svårt att locka företagen, Privata pengar är framtiden, Kulturrådets utredning, Skatteverkets regler och KD:s riksdagsmotion samt mitt inlägg Ge oss lite fler koreger.

2011-05-18

Så här kan man sy en tutu

Det är tur att era googlesökningar kan förse mej med nya ämnen. Någon har hittat hit genom att söka efter hur man syr en tutu. För ett par veckor sen nämnde jag att jag höll på att sy en. Den blev ok. Jag modifierade mönstret lite och de som mina elever har sytt har blivit superbra! Bilder kommer så snart jag har tagit några, men här kommer i alla fall mönstret (och för er som kan det här med att sy, det här mönstret är skrivet av en total amatör, dvs mej):

Du har fått 3 m tyll och 3 m satinband av mig. Dessutom behöver du sax, måttband, symaskin och vit sytråd. Du kan förstås också sy för hand, men det tar längre tid. Så här gör du:
1.     Klipp en smal remsa på tvären, ca 7 cm räcker. Vik upp remsan och linda den runt höfterna, för att se hur lång bit du behöver. Remsan ska räcka runt ett varv.
2.     Vik upp tyget och klipp tre remsor på längden (de kommer alltså bli ca 3 m långa). Gör remsorna lite olika breda, ca 52, 47 och 42 cm.
3.     Vik varje remsa på mitten och platta till vecket med händerna eller strykjärn, så det blir skarpt. Tråckla en tråd längs vecket. Dra åt tråden, så tyget veckas och får samma längd som den första remsan du klippte. Knyt i ändarna.
4.     Nåla fast den bredaste längden på den smala remsan. Lämna 2-3 cm tomt ovanför (där ska du trä i bandet senare). Den här längden kommer alltså vara det översta lagret på kjolen och kommer sys fast strax ovanför mitten på den smala remsan. Tänk på att rikta kjolen uppåt, för att den ska stå rakt ut när du har den på dig. Där tyllen har rynkats gör du veck, som du nålar fast. Sy sedan fast kjollagret och ta bort nålarna. Gör likadant med den näst bredaste längden och till sist med den smalaste. Kjolen består nu av tre dubbla lager, alltså total sex lager tyll.
5.     Använd 1 m av satinbandet att göra små öglor av. Du syr fast öglorna ovanför det översta kjollagret. Trä resten av satinbandet genom öglorna. Kom ihåg att bränna ändarna, så de inte repar upp sig!
6.     Knyt kjolen runt höften och känn dig som en riktig ballerina!

Läs mer om riktiga tutuer här.

Barndans i Växjö - ett reklaminslag

Någon har hittat hit genom att söka efter bästa barndans i Växjö och jag kan ju bara rekommendera Kulturama Preparandum, så klart. Jag kan lugna den eventuella barndansförälder som läser min blogg med att det inte är jag som undervisar i just det. Till hösten kommer en ny superbra lärare till Kulturama, Lone, som kommer ha barndans och jazz. Elina, som har haft barndans den här terminen, är också kvar.

Trots mina tidigare klagomål kring barndans måste jag säga att det är en synnerligen bra aktivitet för barn. Med en duktig lärare utvecklas barnen massor både fysiskt, känslomässigt och socialt. Så här står det i vår studieplan för barndans nybörjare 4-5 år:
Kursen innehåller övningar för att utveckla kroppsmedvetenhet, rumsuppfattning, koncentration och rörelseglädje. Materialet bör presenteras på ett lekfullt sätt och utmana elevens fantasi. Originalitet och påhittighet uppmuntras.
Gå in på dansaivaxjo.se för mer info. Anmälan inför hösten är möjlig från och med 1 juni.

2011-05-16

Min andra krönika i Fotnoten

Förra veckan kom Fotnoten, som förutom en hel rad intressanta artiklar inkluderade min senaste krönika "Jag är inte dans, men jag kan leka dans". Den handlar om dans och identitet. Läs också min förra krönika Lämna de trögstartade ifred om att låta elevernas skapandeprocess ha sin gilla gång.

2011-05-11

Ordning och kaos

Det måste vara ordning och reda i klassrummet, för att man ska kunna lära sej något. Eller måste det? Jag skulle säga att det beror på vad man ska lära sej. Det beror förstås också på om man över huvud taget är i klassrummet när man ska lära sej det, men det är en annan historia.

Ordning
Ibland vill jag ha ordning och reda i mitt klassrum. Till exempel att lära sej tekniskt svåra moment kräver disciplin. Ibland är ordningen också en del av genren. Ofta hänger det ihop. Ordningssamma genrer kräver teknisk skicklighet. När vi tränar teknik vill jag alltså ha ordning, disciplin, tystnad, raka rader, exakthet.

När eleverna skapar själva vill jag däremot ha kaos. Jag vill att eleverna ska prata, skratta, diskutera, testa olika saker med kroppen, fylla hela rummet, myllra omkring, sprida sej utanför rummet, slinka över till en annan grupp och kolla vad de gör, kasta sej in i saker som de sedan förkastar. För så är det när man skapar. Det blir kaos - och sen blir det ordning. När man har valt ut vilka delar man vill ha med och har städat undan allt det andra. Men om man måste hålla det städat under processen missar man så mycket som kanske hade tittat fram i stöket utan att man planerade det. Därför ser jag kaos som en förutsättning för skapande. Men att skapa är skapa ordning i kaoset. Det sägs ju att det till och med var så världen kom till, inte sant?

Kaos

2011-05-08

Dag 29 - Vad du strävar efter

Någon har googlat sej hit med sökorden bli en bra danslärare, vilket ju är precis vad jag strävar efter. Jag brukar i och för sej ta i lite mer och säga att jag vill bli världens bästa lärare. Men vad betyder det då? För mej betyder det inte att alla andra lärare ska vara sämre än jag. Jag önskar att alla lärare skulle vara världens bästa. För att vara världens bästa kan vara olika för olika personer. För mej betyder det att bli den absolut bästa läraren som jag kan bli. Jag förstod det, när jag diskuterade saken med min handledare på en av mina sista vfu-platser. Jag berättade om mina bästa lärare och önskade att jag kunde hitta en väg att bli som de. Min handledare sa: "Men de är ju så bra, för att de är sej själva till max! Du måste hitta en väg att bli dej max."

2011-05-07

De bästa yogaställningarna mot mensvärk

Enligt mej: kandharasana
Enligt en vän: pada prasar paschimottanasana
Och ännu ett tips: namaskarasana

2011-05-06

Stretcha utsida lår

Någon har hittat hit genom att fråga google hur man stretchar utsida lår, så jag svarar och hoppas personen hittar hit igen. Utsida lår är tyvärr tämligen svårstretchat. Till största delen består utsida lår av en lång sena, som heter ilotibial-bandet (ITB). Den fäster på utsidan av tibia (vadbenet eller "smalbenet") strax nedanför knäet. I andra änden delar den sej som ett Y i gluteus maximus (stora sätesmuskeln) och tensor fascia latae (TFL), som är en inåtvridningsmuskel trots att den sitter på utsidan. För att stretcha ITB skulle vi behöva vika knäet i sidled, så foten skulle hamna mellan benen någonstans vid blygdbenet. Det kan vi som bekant inte.

Det man kan göra är alltså följande:
1. Stretcha gluteus maximus. Det gör man till exempel så här:

2. Massera ITB genom att rulla en foam roll eller boll under låret, så här:

3. Gör pnf-massage* eller muscle release på TFL. Det bör man lära sej av någon som kan, som kan vara med och titta så man gör rätt, men vill du ändå testa själv går det till så här: Ligg på rygg på golvet eller på en yogamatta. Hitta TFL genom att trycka fingrarna mot "hörnet" högst upp på låret, inte rakt fram och inte rakt till sidan utan mittemellan, och vrida in benet. Om du känner att en muskel aktiveras (spänns, poppar ut) under fingrarna är du på rätt ställe. Slappna av igen för att börja. Tryck två fingertoppar ganska hårt mot TFL. Hjälp gärna till att trycka med andra handen. Håll kvar trycket och vrid in benet. Andas in. Håll kvar trycket, andas ut och slappna av i benet, så det faller ut igen. Förhoppningsvis känner du då hur fingrarna sjunker in lite längre. Håll kvar trycket och upprepa två gånger till.

*Pnf står för proprioceptive neuromuscular facilitation.

2011-05-04

Nationella prov i dans

De pratar om nationella prov på radio. Resultaten blir orättvisa, eftersom olika lärare förbereder eleverna för provet på olika sätt. No shit. Jag trodde meningen med proven var att de skulle visa elevernas verkliga kunskaper, alltså vad de kan oberoende av undervisningssätt. Det gör de förstås inte. En lärare som intervjuas av P1 morgon har upptäckt att elevernas resultat på proven är beroende av hur vana de är vid provsituationen. Eleverna behöver alltså inte bara lära sej ämnet - de måste också lära sej hur man skriver prov. Det i sin tur betyder att provresultaten inte bara visar hur duktiga eleverna är i det aktuella ämnet - de visar också hur duktiga eleverna är på provsituationer.

Vad skönt att vi inte har nationella prov i dans, tänker jag. I England har man det. Om jag minns rätt från min vfu* där är de uppbyggda på ungefär samma sätt som proven i språk. Eleverna prövas i dansteknik, koreografi och analys. Hela tionde skolåret (sista året i grundskolan, då eleverna ska ta sin GCSE som är en  grundskoleexamen) gick på min vfu-plats åt till att förbereda det nationella provet. Gång på gång tittade de på stycket de skulle analysera och gång på gång gick de igenom de koreografiska verktyg som skulle användas i koreografiprovet. Självklart lärde sej eleverna en hel del saker på det, så vad är problemet? Jo, att läraren helt fråntas kontrollen över undervisningen. Läraren kan inte välja de undervisningssätt som hen anser vara bäst för just den här elevgruppen. Eleverna missar dessutom möjligheten till mångfald. Hade de inte haft provet hade de kanske analyserat fler olika stycken, vilket hade gett dem en bredare syn på dans. De hade kanske också lärt sej fler och mer varierande metoder för koreografi, vilket kunde ha gjort dem till mer utforskande koreografer. Å andra sidan kan man argumentera för att de redan borde ha fått allt det där under alla skolår de haft dans redan.** Men jag hade velat ge eleverna möjlighet att under sitt sista år, då de förhoppningsvis har samlat på sej massor av kunskaper, verkligen blomma. Det skulle vara då jag skulle vilja släppa dem som allra mest fria att utforska och använda allt det de har lärt sej. En omöjlighet om de samtidigt ska vara väl förberedda för det nationella provet. Det hade min vfu-handledare upptäckt, precis som läraren i P1 morgon idag.

Jag tycker inte att nationella prov är någon bra idé. De begränsar undervisningen och jag tror inte att de leder till att eleverna får mer rättvisa betyg - för det finns väl inga kursplanemål som säger att eleverna ska vara vana vid provsituationer? Utan de nationella proven skulle lärarna kunna koncentrera sej på de arbetssätt som deras elever bäst skulle nå de verkliga målen och lärare är förstås kompetenta nog att sätta rättvisa betyg alldeles utan nationella prov. Samtidigt är det nationella provet en statusmarkör. Tidigare var det bara i grundskolans tre kärnämnen svenska, engelska och matematik, som eleverna skrev nationella prov. Numera har de NP även i no-ämnen och om jag har förstått saken rätt är det på gång att utvecklas NP även för so-ämnen. Listan över ämnen utan nationella prov sammanfaller inte helt oväntat ganska väl med listan över ämnen utan lärarlegitimation. Inte oväntat, som sagt, men egentligen ganska ologiskt. Det borde ju vara de lärarna, som ska undervisa och sätta betyg utan att styras av NP, vars kompetens verkligen borde säkras av en legitimation. Eller?

Jonas Vlachos på Lärarnas Nyheter.
Läs också Vad händer med processen i en standardiserad skola? och Bristande förtroende för lärarna - igen.

------------------------------------------
*Verksamhetsförlagd utbildning.
**I primary school har alla dans. I secondary school är det valfritt. Eleverna väljer tio ämnen till sin GCSE (grundskoleexamen). Inte alla skolor erbjuder dans som ett av de ämnena.

2011-05-03

Juholts kulturpolitiska agenda - uppdaterad

Igår vaknade jag till ordentligt när Håkan Juholt uttalade sej i Kulturnytt. Sa han verkligen: "[Kultur] gör medborgarna aktivare. Det gör medborgarna mer kreativa. Det gör medborgarna mer granskande. Men också, det utrustar oss med vingar. Det får oss att växa som människor"? Efter tredje genomlyssningen kan jag konstatera att ja, det gjorde han. Och så berättade han om en flicka han träffat på kulturskolan i Botkyrka. Hon hade berättat för honom att hon älskade att dansa. Bara när hon dansade kände hon sej fri, kreativ, lycklig. Den möjligheten sa Juholt att han vill ge till alla människor. Och sen sa han det som verkligen fick mej att haja till: "Jag tror att människor som får växa på det sättet, att man får känna sej fria, att man får känna sej starka, att man får växa, att de lär sej mer i skolan, att de faktiskt till och med producerar mer på sin arbetsplats. Man blir friskare, man får färre sjukdagar, man mår bättre på jobbet. Därmed har det också med produktivitetstillväxt att göra. Men det är en bieffekt." Märk väl: produktivitetstillväxten är en bieffekt. Kulturupplevelsernas värde är inte instrumentellt. De har ett värde i sej, för att de får människor att växa och känna sej fria. Är det så att Håkan Juholt faktiskt har förstått? Jag tror nästan det. Han låter så ärlig när han säger det.

Jag ska inte citera hela intervjun, men vill uppmana er att lyssna på den [här]. Juholt säger det ena efter det andra som kan få en att tappa hakan - för att det är bra!

Lärarnas Nyheter skriver om satsningen på kultur- och musikskolan.
Läs också Imponerande kulturpolitisk agenda med bristande argumentation.