2012-07-31

Hur börjar man dansa?

Börja med att ta reda på vad det finns för dansskolor, studieförbund eller liknande, som håller kurser i din kommun. Du kan söka på eniro eller hitta.se, googla eller kolla kommunens hemsida. Du kan också ringa kommunen och fråga. Den kommunala verksamheten utgörs oftast av Kulturskolan, som brukar ha verksamhet för barn och ungdomar i skolåldern (varken yngre eller äldre), men på kommunen vet de vilka andra verksamheter som finns. Flera kommuner har jag sett har listor över dansskolor på sina hemsidor. Vanligt är att studieförbund som Medborgarskolan, Folkuniversitetet, ABF, med flera har kurser. På många orter finns dessutom en eller flera privata dansskolor.

När du har hittat vilka dansskolor som finns behöver du kolla vad de har för utbud på kurser och om det matchar det du vill dansa. Vilken genre som passar dej beror både på din personlighet, din musiksmak och din kropp. Bästa sättet att få reda på vad man gillar är att testa sej fram! Ålder och nivå måste också matcha. Är du nybörjare är det viktigt att gå i en nybörjargrupp. Det är inte roligt om det alltid är för svårt att hänga med! Är du vuxen kan det kanske kännas obekvämt att gå i en grupp där alla andra är 10-20-30 år yngre än du. Jag tycker man ska försöka strunta i det, men om du vill kan du titta efter särskilda vuxengrupper. De flesta dansskolor och studieförbund har alla sina kurser listade på sina hemsidor. Om du inte hittar vad du söker kan du alltid ringa och fråga. Kom ihåg att alla dansskolor alltid vill ha fler elever, så det är aldrig pinsamt att ringa och fråga efter det du letar efter!

När du har hittat en kurs du vill gå anmäler du dej på det sätt som anges på hemsidan eller i kurskatalogen. Sedan får du med största sannolikhet en kallelse hem ett par veckor innan kursen börjar. Inhandla den utrustning du behöver. Oftast är det mjuka kläder, som du kan röra dej fritt i, men för vissa genrer kan du behöva särskilda kläder eller skor. Det bör stå angivet i kallelsen, på hemsidan eller i kurskatalogen. Annars kan du ringa och fråga igen.

Vid första kurstillfället går du dit och om du tycker det är kul fortsätter du sedan att gå dit varje vecka (eller hur ofta nu kursen är). Försök att alltid komma i god tid, så du hinner förbereda dej både fysiskt och mentalt för att dansa!

Om du inte hittar någon kurs du vill gå kan du alltid starta en själv! Klara Zimmergren berättade väldigt inspirerande i sitt sommarprogram om hur hon startade en danskurs efter ett misslyckat försök att börja på en dansskola. Hos studieförbunden krävs bara att man är minst tre deltagare per gång och att man håller på minst fem gånger. Då kan man starta en studiecirkel och använda studieförbundets lokaler. Sen är det bara att dansa och svettas så mycket man har lust!

2012-07-24

Vad jag gör för att få respekt

Jag fick en fråga om hur lärare gör för att få respekt från sina elever. Här är mina strategier:

  • Jag förväntar mej alltid respekt. Ärligt talat brukar jag inte ens tänka så mycket på det. Jag har haft ett fåtal grupper och enskilda elever, som har visat bristande respekt och det förvånar mej lika mycket varje gång. För det mesta visar de flesta elever precis så mycket respekt som är rimligt, tycker jag. För ett tag sedan fick jag en imponerad kommentar från en person, som hade kikat in i min sal när jag undervisade en grupp gymnasieelever (inte mina vanliga elever) i meditation. Personen berättade att hen hade blivit så imponerad att hen hade sagt till sina kollegor: "Nu har Emelie fått en hel gymnasieklass att sitta alldeles tysta och stilla!" Jag fattade inte riktigt grejen, när hen berättade det för mej. Det är ju mitt jobb, tänkte jag.
  • Jag respekterar alltid eleverna. Jag skulle aldrig någonsin skämta på en elevs bekostnad eller ge någon elev en nedsättande kommentar. Det borde vara självklart, men jag har haft många lärare, både i dans och andra ämnen, som gör både och. Dessutom tar jag alltid elevernas frågor på allvar och försöker besvara dem så bra jag kan. Det gör jag även om eleven själv får frågan att låta som ett skämt, för jag tror att det ibland kan vara en strategi för eleven att slippa känna sej dum och annars finns det kanske någon annan elev som undrar just det på riktigt.
  • Jag har få men kompromisslösa regler. För många och omotiverade regler tror jag får motsatt effekt. Det skapar motstånd och uppror, särskilt om man bara håller på reglerna för sakens skull. Jag tror att det är bättre att tänka ut vad som är verkligt viktigt och hålla stenhårt på det. Kanske har jag egentligen bara en regel, som alltid är icke förhandlingsbar: Eleverna måste vara schyssta mot varandra. Upptäcker jag att någon är taskig mot någon annan är jag beredd att avbryta hela lektionen, för att diskutera det. Får jag reda på att de inte hälsar på varandra utanför danssalen gör det mej genuint upprörd. Eftersom jag inte håller på och tjafsar om en massa andra, mindre viktiga, regler tror jag också att jag får mer utrymme att lägga märke till när taskigheter inträffar. Förresten har jag en regel till: Eleverna får aldrig säga att det aldrig kommer gå. Om de ställer in sej på att det aldrig kommer gå minskar chanserna för att det faktiskt kommer gå så småningom. Eleverna säger det rätt ofta ändå och jag hugger varje gång.
  • Om någonting är icke förhandlingsbart visar jag det med hela kroppen. Om man menar allvar kan man inte skratta eller le, dra upp axlarna eller titta åt ett annat håll. Man måste titta rakt på eleven med den stränga lärarblicken och använda den stadiga rösten. Så är det.

2012-07-13

Mästare vs lärare, del 3: Relationen till lärlingen/eleven

Det är intressant när någon man själv inte ser som sin lärare utser sej till just det. Relationen lärare-elev bygger på en överenskommelse, där både läraren och eleven ser läraren som lärare och eleven som elev. Detsamma gäller relationen mästare-lärling, fast kanske ännu mer där. Mästaren måste verkligen se sej själv som en kunnig eller vis person, för att ta på sej mästarrollen. Hen måste också se lärlingen som en mindre kunnig/vis person, för att möjliggöra relationen. Lärlingen måste ha samma inställning (fast tvärtom). Ifall lärlingen inte bryr sej om mästaren är hen ingen lärling. I att vara lärling ingår att gå med på att bli mästrad.

Relationen lärare-elev borde egentligen inte vara lika knivskarp. Läraren hjälper eleven att lära. När eleven knallar iväg åt sitt eget håll följer den bra läraren med. Ibland kan det kanske hända att läraren behöver hjälpa eleven att stanna kvar på den inslagna vägen ett tag. Läraren med sin erfarenhet kan se att belöningen, som kommer längre fram, gör det värt att övervinna hindren som ligger nära. Men läraren kan aldrig mästra eleven, eftersom elevens mål inte är att tillfredsställa läraren eller att bli som läraren.

2012-07-12

Mästare vs lärare, del 2 (en iakttagelse)

Också inom yogan har mästaren mycket hög status. Nyligen var jag på en yogaretreat, där det ibland var en yogamästare som höll i passen och ibland studenter på retreatens yogalärarutbildning. Det var väldigt intressant att se hur många färre som gick på yogapassen, som leddes av någon av studenterna, än på de som leddes av mästaren. Som om det inte skulle vara värt att gå om inte mästaren var där och kunde gnugga av sej lite av sin visdom på oss!

2012-07-11

Mästare vs lärare, del 1

Under min ”bloggsemester” har jag tänkt en del på skillnaderna mellan mästare och lärare. En mästare, tycker jag, är någon som är expert på sitt yrke, oftast ett praktiskt sådant. Mästaren har en eller flera lärlingar, som ser och härmar, för att sedan få korrigeringar av mästaren. Så småningom kan lärlingarna börja korrigera sej själva och blir till sist också mästare på sitt yrke. Lärandet handlar om yrket och målet är bästa möjliga resultat. 

En lärare däremot är mästare på att undervisa. Läraren har en eller flera elever, som inte nödvändigtvis ska bli (bättre) kopior av läraren, utan kanske gå helt andra vägar. Lärarens uppgift är därför inte att korrigera eleven, utan att ge handledning och hjälpa eleven vidare åt det håll eleven vill åt. Eleven ska utforska och utveckla kunskap, men det är inte självklart att det är samma kunskap som läraren besitter.  

Mästaren har väldigt hög status inom dansvärlden medan läraren har relativt låg status. Folk vill gärna ta master classes för kända dansare och koreografer. Det är dessutom något man kan skriva i sitt CV. Däremot finns det nästan inga kända danslärare (eller pedagoger), som folk vill ta klass för på grund av att de är så fantastiska lärare. En och annan finns det, men de är väldigt få. Jag önskar att det skulle vara annorlunda. Mästarna (dansare och koreografer) borde ha möjlighet att lägga sin kraft på det de är mästare på (att skapa dans) och lärarna/pedagogerna borde uppskattas för det de är mästare på (undervisning). Det innebär förstås inte att dansare och koreografer inte ska dela med sej av sina insikter genom workshops och liknande. Inte heller betyder det att lärare och pedagoger inte ska skapa. Det jag hoppas på är bara att det ska bli möjligt att uppskattas för det man är bäst på – oavsett om det är att skapa/framföra dans eller att undervisa.

2012-07-02

Självförtroende och självinsikt

Nuförtiden undervisar jag mest tonåringar, men tidigare hade jag också barngrupper. En intressant skillnad, som jag lagt märke till, mellan barn och tonåringar är det här med självförtroende. Jag har haft ganska mycket sexåringar. En stor utmaning för mej då är att de tror att de redan kan allt. Om vi upprepar en övning från veckan innan (om det inte råkar vara en av deras favoriter) säger de: ”Vi har redan gjort den här! Vi kan den redan!” = Det är meningslöst att göra den igen. Då svarar jag till exempel: ”Vi måste öva på det här för att vi ska kunna göra svårare saker sen. Man måste vara superbra på att stå på ett ben för att kunna lära sej piruetter.” Men det går de inte på, för: ”Vi kan redan piruetter! Titta!” Och så snurrar de och det ser helt förskräckligt ut och istället för att landa faller de, men det gör inget. De låter sej inte nedslås, för de gjorde ju faktiskt någon slags piruett (i bemärkelsen snurr) och de kunde.

Min grymt duktiga kollega Charlenes elever,
som definitivt redan kan brejka.

Med 13-åringar är det ofta precis tvärtom. De lider visserligen samma förkrossande brist på självinsikt som sexåringarna, men pendeln har slagit över helt åt andra hållet. De kan stå på ett ben och jag tycker att det är dags att börja snurra. ”Ska vi göra det där?” säger 13-åringarna. ”Javisst!” svarar jag. ”Det kommer aldrig gå,” fastslår eleverna. ”Jodå,” säger jag och oftast får jag dem att prova, för det är ju ändå så lektionerna brukar fungera – att jag säger vad de ska göra och så gör de det. De snurrar och det ser helt förskräckligt ut och istället för att landa kanske de faller eller åtminstone halvfaller och snubblar. Nästa lektion tvekar de inför att prova igen. ”Kom igen nu!” peppar jag. ”Men jag kan inte,” svarar eleverna, ”det kommer aldrig gå.”

Mina tonåringar i en förkrossande koreografi.

Till slut går det, förstås. Både sexåringarna och 13-åringarna lär sej göra piruetter så småningom. I bästa fall ser det urtjusigt ut och de landar alldeles kontrollerat. Kanske snurrar de till och med flera varv. Men det är inte det som är poängen. Poängen är att barnen någon gång mellan sex och tretton vänder från att vara oövervinnerliga till att knappt våga lyfta blicken. Vad är det som händer? Vad är det som gör att någon som redan kan när hon är 6 år aldrig kommer kunna lära sej samma sak när hon är 13? Det vill jag veta – och så vill jag få det att sluta hända.

Fotnot: Det här inlägget innehåller generaliseringar. Jag har träffat rädda sexåringar och modiga tonåringar också. Det är inte heller det som är poängen.

2012-07-01

Rörlighetsträning, del 4: Iliopsoas

Den här bloggserien startade med en fråga från Lena, som har svårt att lyfta sina ben en arrière (bakom kroppen). Anledningen till problemet är svårt för mej att lista ut och mina inlägg ger därför generella förslag på hur man kan förbättra rörligheten i höften.

Från solacenmt.blogspot.com
Klicka för att se större
Om det är den djupt liggande muskelgruppen iliopsoas, som utgör problemet, är det svårt (för att inte säga omöjligt) att stretcha sej rörlig. Däremot finns andra metoder. Man kan göra så kallad muscle release på sej själv på den del av muskeln som sitter på insidan av bäckenbenet (iliacus). Ligg på sidan med en kudde under huvudet och lätt böjda ben. Se till att bäckenet är placerat, så att den övre höften är rakt ovanför den undre. Om knäna är ihop brukar också bäckenet vara placerat. När du ligger så kan du komma åt att trycka med fingrarna på insidan av bäckenbenet. Du kan trycka ganska hårt, men det ska inte göra outhärdligt ont. Om ansiktet grimaserar slappnar inte resten av kroppen av heller! När du hittar en öm punkt, håll kvar trycket mot den punkten och fokusera på att slappna av under trycket. Håll 3-4 andetag innan du letar upp nästa punkt. Börja alltid på den sida av kroppen där du har minst ont eller är minst spänd.

Muscle release av iliacus. Foto: Christian Björklund

Tryck fingertopparna eller tummen mot insidan av bäckenbenet.
Foto: Christian Björklund

Pnf-massage* är en form av muscle release, som någon annan kan göra på din psoas major och psoas minor. Med tanke på att det kanske är de svåraste musklerna av alla att göra pnf på bör det dock vara någon som är kunnig och erfaren i metoden, som gör det. Vad jag vet finns inga pnf-massörer i Sverige, men om du hittar någon som är utbildad i Simonsonteknik** kan det hända att hen också kan utföra pnf-massage. När man gör pnf-massage på psoas trycker man med händerna mot magen, vilket kan vara ganska obehagligt. Magen är ett område vi gärna vill skydda. Därför är det viktigt att du litar på den som ska utföra pnf på dej.

Om iliopsoas är spänd eller överansträngd bör man också fundera på hur det står till med ens corestyrka. Core betyder kärna och i det här sammanhanget innebär det djupt liggande mag- och ryggmuskler, som stabiliserar ryggraden och ger oss vår kroppshållning. Om coremusklerna är svaga använder kroppen ofta iliopsoas för att stabilisera ryggraden, trots att det egentligen inte är muskelns uppgift. Starkare coremuskler avlastar alltså iliopsoas. En utmärkt metod för att träna core är pilates. Se dock till att välja en instruktör som är utbildad och kunnig! Om du vill träna själv kan jag rekommendera Lisa Howells Core Stability Course For Dancers, som ger utförliga och tydliga beskrivningar av hur du kommer åt de rätta musklerna.

*Pnf står för Proprioceptive Neuromuscular Facilitation.
**Simonsonteknik är en jazzteknik, utvecklad av den amerikanska dansaren och pedagogen Lynn Simonson.

Läs också: