Vikten av att skilja på politiska och pedagogiska frågor

Repris från 2014-03-03:

Idag har vi som vanligt haft måndagsmöte med Fi Malmö och dagens tema var skola* och utbildning. Av allt intressant som kom upp är det en sak jag vill reflektera lite extra kring, nämligen gränsen mellan politik och pedagogik.

De flesta människor jag har träffat har haft synpunkter på skolan på något sätt.** Många tycker sej veta mycket om skolan, eftersom de själva har tillbringat en betydande del av sin livstid där - som elever. I samtal och diskussioner blandas olika typer av frågor, från enskilda lärares bemötande av enskilda elever till hur mycket pengar som bör satsas på skolhälsovård, blandas hej vilt. Det tycker jag är helt ok - så länge det inte är politiker som diskuterar.

När vi sysslar med politik är det av yttersta vikt att skilja på politiska och pedagogiska eller organisatoriska frågor. Politiska frågor är sådana som politiker bör syssla med. Det gäller till exempel fördelning av pengar samt skrivning av lagar och andra styrdokument. Genom styrdokumenten anger vi vilken skola vi vill ha. Där finns de lagar som skolan och dess personal måste följa. Där beskrivs också den värdegrund som ingår i lärares och övrig skolpersonals uppdrag att förmedla samt vad eleverna har rätt att lära sej i skolan. Genom att skjuta till och fördela pengar möjliggör vi i olika mån för skolan att genomföra sitt uppdrag.

Pedagogiska och organisatoriska frågor bör skötas av rektorer, förskolechefer, lärare och övrig personal i de enskilda skolorna. Det gäller till exempel storleken på barn-/elevgrupper, hur mycket tid lärarna har till gemensam planering och vilka metoder som används i undervisningen (i eller utanför klassrummet). 

Vad eleverna har rätt att lära sej bestäms alltså av politiker, men hur undervisningen ska genomföras bestämmer lärare och deras chefer själva. Det är ett av de stora misstagen Jan Björklund har gjort som skolminister, att han har varit inne och petat i om vi ska använda papper och penna eller iPad, om eleverna ska få ha keps på sej inomhus och liknande frågor. Därigenom visar Björklund, som själv inte har någon lärarutbildning i bagaget, bristande förtroende för hela lärarkårens professionella kompetens. Istället borde han ha koncentrerat sej på politiken och litat på att lärare kan bedöma vilka verktyg som fungerar bäst för deras elever. Då skulle han kanske ha uppnått den förhöjda status han säger sej eftersträva för läraryrket.

---------------------------

*När jag skriver skola menar jag alla skolformer, ingen nämnd och ingen glömd.

**Har jag diskuterat skolfrågor med alla jag har träffat? Nej, men förmodligen med de flesta. På något sätt hamnar samtalet alltid där förr eller senare.

Skadligheten i dikotomin manligt/kvinnligt

Elins och min ambition är att Moderna Dansstudion ska vara en feministisk och normkritisk dansstudio. Vi vill att alla individer som vill dansa ska få möjlighet att göra det utan att hindras av de föreställningar som finns kring kön, ålder, kroppsform, funktionsnivå och så vidare, som finns inom dansvärlden (och resten av världen). Just nu håller jag på att skriva en bok om det. I mina efterforskningar för skrivandet läste jag idag följande:

"Den amerikanska psykologen Janet Hyde är den ledande auktoriteten inom forskningen kring skillnader mellan könen och påpekar att den populärpsykologiska doktrinen om naturliga skillnader är skadlig barns utbildning, för kvinnors rättigheter i arbetslivet och för alla vuxna individers känslomässiga relationer. Det är uppenbart att vi behöver bättre sätt att tänka kring skillnader och kroppar." - Raewyn Connell, Om genus, s 73

Känns som om vi är på rätt spår, alltså.

Hur ser det ut? / Hur känns det?

På Moderna Dansstudion har Elin och jag valt att inte ha några speglar. Samtidigt som många av våra besökare jublar över det är det också många som frågar varför. Idag råkade jag läsa ett stycke, som besvarar den frågan bättre än vi själva hittills har kunnat göra (det är inte alltid så lätt att sätta ord på sina ställningstaganden):

"Extrinsic feedback is emphasised in the ballet class by the use of mirrors from which the dancer can check the correctness of his motion as if from the outside with the spectator's eyes rather than sensing the positions and movements. Another form of outside feedback is the teacher's remarks. One of the criteria of a good ballet teacher has been said to be that he makes lots of corrections. (Hammond 1993) This is based on the idea of teacher's expertise and control of the students learning. Teaching the vocabulary as the tradition knows it, is a necessity in ballet. That includes giving guidelines of correct execution. When overemphasised and with lack of trust to the student's possibilities to sense, to learn by perceiving himself moving, can lead to a situation in which the learner has to pay a lot of attention to the teacher's suggestions of corrections. Less time is left for personal searching through sensory information." - Paula Salosaari, Multiple Embodiment in Classical Ballet, s 33

(översättning finns längst ner)

I Moderna Dansstudions policy står att läsa: "Det finns många vägar till kunskap. Vi lär oss med hela vårt väsen; kropp, intellekt och känslor."Vi vill att dansen och lärandet ska vara en kinestetisk (kroppslig) process snarare än en visuell. Vi vill också ge mycket uttrymme för utforskande och upptäckter och lite mindre utrymme till imitation och försök att passa in i en given idealform. Vi ställer hellre frågan Hur känns det? än frågan Hur ser det ut? Därför jobbar vi så mycket med improvisation och därför har vi valt bort speglar.

Dessutom är det jätteskönt att inte behöva stirra på sej själv hela dagarna.

Min översättning av citatet: "Respons utifrån understryks i balettlektionen av användningen av speglar, där dansaren kan kolla korrektheten i sina rörelser liksom utifrån med åskådarens ögon snarare än uppleva positionerna och rörelserna. En annan sorts utifrånrespons är lärarens kommentarer. Ett kriterium för en bra balettlärare har sagts vara att han ger massor av korrigeringar. (Hammond 1993) Det baseras på idén om lärarens expertis och kontroll av elevens lärande. Att lära ut vokabulären så som traditionen känner den är en nödvändighet i balett. Det inkluderar att ge riktlinjer för korrekt utförande. När det överbetonas och i brist på tillit till elevens möjlighet att känna, att lära sej genom upplevelsen av sej själv i rörelse, kan det leda till en situation där eleven måste vara mycket uppmärksam på lärarens förslag till förändringar. Mindre tid blir kvar för personligt utforskande genom information från sinnena."