Mejlkonversation med Erik Malmberg angående Malmö Stads marknadsföring av ny "danslärarutbildning"

Malmö Stad i samarbete med Tjejer i förening marknadsför just nu en ledarutbildning för dansintresserade tjejer. Tyvärr kallar de den för "danslärarutbildning" och jag kontaktade Erik Malmberg på Malmö Stad, för att påpeka problematiken i detta samt ställa några frågor.

Hej Erik Malmberg,

Imorse såg jag en affischliknande bild på facebook om en ledarutbildning för dansintresserade tjejer, som arrangeras av Malmö Stad och Tjejer i förening. Jag har en del frågor och funderingar.

Låt mig börja med att säga att jag är glad att Malmö Stad stödjer Tjejer i förening och att jag alltid är positiv till att tjejer får möjlighet att utveckla konstnärligt kunnande och ledaregenskaper. Mina reflektioner nedan handlar inte om detta, utan om att Malmö Stad väljer att marknadsföra utbildningen som en lärarutbildning.

Att bli ämneslärare i dans kräver fem års utbildning på universitetet. Även om det inte står "ämneslärare i dans" i marknadsföringen av er ledarutbildning står det "danslärarutbildning", vilket är förvirrande likt ämneslärarutbildning i dans och också är den term som högskolorna och universiteten brukar använda för att benämna sina ämneslärarutbildningar. Att marknadsföra en ledarutbildning för ungdomar utan förkunskapskrav som en "danslärarutbildning" är vilseledande både för ungdomarna som söker utbildningen och för allmänheten, som med största sannolikhet inte kommer se skillnad på Malmö Stads marknadsföring och universitetens. 

Lärare är ingen skyddad yrkestitel, men att använda termen danslärare så slarvigt som görs i Malmö Stads marknadsföring av den här ledarutbildningen underminerar de politiska ambitionerna på nationell nivå att höja läraryrkets status genom att bland annat förlänga utbildningen och införa lärarlegitimation. Det tyder också på bristande respekt för dans som konstform och kunskapsområde, då jag har svårt att tänka mig att Malmö Stad skulle marknadsföra motsvarande "matematiklärarutbildning", "historielärarutbildning" eller "svensklärarutbildning". 

Med detta som bakgrund önskar jag svar på följande frågor:

• Avser Malmö Stad att låta deltagarna i ledarutbildningen tro att de blir lärare?
• Kommer någon form av diplom eller examensbevis, där yrkestiteln lärare eller danslärare förekommer, utfärdas?
• Vad är Malmö Stads syfte med att använda yrkestiteln danslärare istället för mer adekvata begrepp som dansledare eller dansinstruktör?
• I vilka sammanhang avser Malmö Stad att låta personer som deltagit i ledarutbildningen undervisa?
• Ska danslärare med universitetsutbildning i framtiden förvänta sig att lönemässigt konkurrera med dessa av Malmö Stad egenhändigt utbildade unga dansledare när vi söker jobb på till exempel Kulturskolan, som saknar behörighetskrav och redan betalar så lite som 150 kronor i timmen?

Jag ser fram emot ditt svar!

Med vänliga hälsningar

Emelie Bardon


Erik Malmberg svarade så här:

Hej Emma,

Tack för ditt mail.
Jag instämmer att ordet danslärare var olyckligt att vi använde.
Tanken är att tjejerna som går utbildningen ska vara dansledare till gratis workshops som vi anordnar ute i ytterområde i Malmö tillsammans med Tjejer i Förening.
Nydala, Flamman, Rosengård och Lorensborg. Vi har valt dessa område dels för att vi har hittat lokaler här men också för att det är stor andel tjejer som bor här som inte alls rör på sig och att det finns en stor efterfrågan på just dans. Finns många anledningar att dom inte rör på sig men framför allt ekonomi och att det inte finns aktiva dansföreningar, studios i närområdet. Vi hoppas på sikt att det kommer öppnas upp lokaler i våra valda områden till bland annat dans.

Workshopsen kommer vara på nybörjare nivå och ge deltagarna en chans att få testa dans.

Det här är ett test projekt så det är viktigt för oss med input.
Vi har bland annat kontakt med Danscentrum syd. Vi tar gärna in tankar och åsikter från flera för att nå så bra resultat som möjligt.

Hälsningar
Erik Malmberg
Projektledare, Arrangemangsenheten


Det mejlet svarade ju inte på särskilt många av mina frågor, utan la mest ut texten om sådant som jag redan hade kommenterat som positivt, så jag skrev igen:

Hej igen Erik,

Tack för ditt svar! Det är jättebra att det arrangeras dans i ytterområdena! Verkligen jättebra!

Men jag undrar: vad är syftet med att engagera unga, outbildade ledare istället för vuxna med ämneslärar- eller danspedagogutbildning?

Med vänliga hälsningar
Emelie Bardon (inte Emma)


Erik Malmberg svarade kortfattat på detta, men lyckas ändå mest prata om andra saker än just det jag frågar om:

Hej Emelie,

Tanken är att vi ger samtidigt en möjlighet för unga tjejer att engagera sig och få kunskap om att driva förening.
Vi har även prova på verksamhet nu t ex under höstlovet där vi har mer erfarna danslärare. T ex Moa Söllgard om du känner henne.
Vår förhoppning är att detta blir en långsiktig satsning där vi kommer jobba på olika nivåer. I feb kommer Just debout nordic hit till Malmö men vi har även andra stora planer längre fram.

Hoppas vi tillsammans kan göra dansen större i Malmö...

/Erik


Vi får väl se. Det beror ju lite på om det kommer vara möjligt att försörja sig som danslärare alls här. Fortsättning följer...

Trygghetsarbete i ungdomsgrupper

Jag fick ett mejl med frågor om bland annat att hantera tonåringar med negativ attityd. Även om de dansar i frivillig verksamhet kan det hända att de beter sig som om de var tvingade att vara där och/eller som om de vet bättre än undervisaren. Det kan vara svårt att vinna deras förtroende och få dem att delta helhjärtat i undervisningen.

Den här typen av problem upplever jag är vanligast i åldrarna 13-15 år, men kan naturligtvis förekomma i alla åldersgrupper. Ofta handlar det om att eleverna är på mognadsnivå 3. Jag minns inte exakt varifrån beskrivningen av mognadsnivåerna kommer, men den fanns med i någon litteratur vi hade under lärarutbildningen och är väldigt hjälpsam för att förstå mina elevers faser och beteenden, tycker jag. Mognadsnivåerna är fyra till antalet och helt oberoende av elevernas ålder:

1. Kan inte och vill inte. Eleverna har ingen direkt uppfattning om vad dans är eller vad de ska förvänta sig av undervisningen. "Vill inte" behöver inte innebära aktiv motvilja, utan kan också vara att de ännu inte vet om de gillar dans eller inte. I frivillig verksamhet kan det vara så att den här nivån redan är passerad när kursen börjar, men det är inte säkert. På den här nivån behöver undervisaren styra över både lektionens innehåll och dess organisering.
2. Kan inte men vill. Att nå till nivå 2 går vanligen snabbt. Redan andra lektionen bör eleverna vara här (annars kommer de antagligen inte tillbaka). De har upptäckt att de tycker dans är kul, men de kan ännu ingenting (eller mycket lite). På den här nivån behöver undervisaren träna eleverna, det vill säga lära dem steg, rörelser eller annat som ingår i genren.
3. Kan men vill inte. Efter en period kommer den besvärliga nivå 3. Eleverna har lärt sig mycket och kurvan börjar plana ut. De gör inte så stora framsteg längre. Dans känns inte längre nytt och spännande. Kanske upplever de att de har lärt sig allt som finns att lära. Många slutar på den här nivån, men många stannar också kvar och uppvisar då ofta den typ av beteenden, som beskrivs ovan. Med himlande ögon och djupa suckar deltar de lite halvhjärtat i lektionen. Jag själv, har jag insett i efterhand, var på mognadsnivå 3 under hela min lärarutbildning. Då förstod jag det inte, men nu kan jag säga att det var därför jag var arg hela tiden och inte tyckte att mina lärare hade någonting alls att lära mig.
4. Kan och vill. För den som kämpar sig igenom nivå 3 kommer belöningen på nivå 4. För undervisaren är det också en härlig, men utmanande, nivå. Eleverna sköter sig i stort sett själva och det undervisaren behöver göra är att delegera ansvar, till exempel uppmuntra eleverna att öva själva istället för att undervisaren ska gå igenom materialet tusen gånger.

Så vad kan undervisaren då göra, när eleverna är på mognadsnivå 3? Att försöka överbevisa eleverna och visa att de har fel om de tror att de vet bättre än du kommer bara leda till att du blir utmattad. Släpp det. Att arbeta med den här mognadsnivån är utmattande nog ändå. Det som är bra är att eleverna oftast är tillräckligt gamla för att det ska gå att resonera med dem. Ännu en gång föreslår jag att du pratar med dina elever! Be dem om råd. Utan att peka ut någon särskild, berätta att du har noterat de här problemen i gruppen. Fråga vad de behöver från dig, från varandra och från lektionen, för att kunna uppskatta den. Berätta om mognadsnivåerna och att om de upplever att de inte kommer någonstans, att de är uttråkade och att du inte kan lära dem någonting, så är de troligen på mognadsnivå 3 och om de håller ut och tar sig igenom den jobbiga fasen når de oundvikligen till nivå 4, där allt kommer kännas roligare igen, eftersom de kommer uppleva stor rörelsefrihet på den nivån.

Jag undervisade en gång en grupp 13-16-åringar, som hade allvarliga nivå 3-problem. Efter att ha försökt med alla pedagogiska tricks jag kunde komma på gav jag upp, samlade dem i början av en lektion och frågade dem vad jag skulle göra. Jag var väldigt ärlig mot dem och berättade att jag hade provat allt jag kunde komma på och att de verkade missnöjda med allt. De svarade att de vill skriva var sitt brev till mig, där de skulle berätta om sina behov. Så jag lät dem göra det. Vi ägnade kanske en halv lektion åt brevskrivandet. Det var helt klart värt det. I deras brev fick jag veta att de ville göra mer lekfulla och tokiga saker, leka lekar och lära känna varandra - vilket var raka motsatsen mot vad jag hade trott! Jag trodde att de tyckte mina övningar var barnsliga och dumma, men jag hade fel. Det här löste inte alla problem, men det hjälpte oss definitivt att ha en mer öppen och ärlig dialog och efter samtalet och brevskrivandet deltog de mer aktivt än tidigare.

En generell regel till: tonåringar ÄLSKAR att bli tilltalade som om de vore vuxna. Jag upplever att det är det mest effektiva sättet att vinna ungdomars förtroende. Visa att du tar dem på allvar, så kommer de också ta dig på allvar.

Trygghetsarbete i barndansgrupper

Jag fick ett mejl med frågor, bland annat om hur undervisare kan skapa trygghet för barngrupper med 4-6-åringar. En del barn vill inte vara med på dansen, om de inte får ha med sig en förälder, och andra gömmer sig i ett hörn och vill inte vara med. Här är några förslag från mig:

För det första: var snäll. Använd rösten och kroppsspråket för att visa att du är en snäll person och att du kommer att ta hand om dem. Prata med lugn röst. Skrik inte. Gasta inte. Ropa inte. Många vuxna verkar tro att de måste vara superenergiska och käcka med små barn, men min erfarenhet säger mig att de flesta barn blir mycket mer bekväma, om jag är lågmäld.

För det andra: ge dem den tid de behöver. I en grupp hade jag en femåring, som vägrade låta sin pappa lämna salen. I vanliga fall låter jag inte föräldrarna vara med, eftersom barnen ofta blir distraherade av dem och många barn känner sig obekväma med att vuxna sitter och tittar på dem (precis som vuxna blir obekväma när främlingar sitter och tittar på när de dansar). Turligt nog var det inte ett problem i just den här gruppen. Ingen av de andra barnen brydde sig om det här barnets pappa. Han satt vid väggen och barnet satt bredvid honom. Jag bjöd alltid in barnet att ansluta sig, när vi samlades i ringen, men hen bara skakade på huvudet. Jag försökte inte övertala hen, utan fortsatte bara att bjuda in varje gång vi samlades i ringen. Barnet och pappan kom varje vecka. Efter några veckor intog barnet en ny plats. Pappan satt som vanligt vid väggen, men barnet satt på golvet en liten bit framför honom. Hen ville dock fortfarande inte ansluta sig till ringen. Varje vecka flyttade hen lite närmare och efter kanske två tredjedelar av terminen satt hen till slut med oss andra i ringen. Hen verkade aldrig missnöjd, hen behövde bara mycket tid att bli tillräckligt trygg för att sitta med i ringen. I slutet av terminen deltog hen i alla övningar och dansade lika mycket som alla andra.

Jag har också haft en fyraåring, som satt på golvet en hel termin. Hen satt med i ringen, men hen dansade aldrig. Hen bara satt på golvet, mitt i allt, och tittade på de andra som dansade omkring hen. Flera gånger pratade jag med hens föräldrar, för att ta reda på om de visste om deras barn tyckte om att gå på dansen. De berättade att hen älskade det och ville komma varje vecka, om det var okej för mig och det var det ju såklart. Hen var helt nöjd med att bara sitta. När vi gjorde övningar där barnen gjorde någonting en och en, som att improvisera solo eller leda de andra, brukade jag erbjuda det här barnet att göra det tillsammans med mig. Efter ungefär halva terminen accepterade hen det erbjudandet. Till exempel brukade jag låta barnen spela trumma för att få de andra att dansa och då spelade hen och jag tillsammans.

Som en generell regel skulle jag säga att närhelst ett "problem" uppstår, prata först med eleven eller eleverna det gäller, sedan med deras föräldrar, sedan med dina kollegor (om du har några), sedan med din arbetsgivare. Barnen vet vanligen vad de behöver, om de bara blir tillfrågade, och föräldrarna brukar i alla fall veta om deras barn gillar dansen eller inte.

Dans och rasifiering

Följande text är ett gästinlägg från dansaren Ninos Josef, utbildad i Sverige och verksam internationellt.

I dagarna avslutades Riksteaterns turné för “A Line_up” av Caprioli/ccap. Ett verk baserat på musikalen “A Chorus Line” där Caprioli väljer att förlöjliga musikalbranschen och den kommersiella scenkonsten med slagord som superfeminism, swag och queer. 

"A Line Up" är ett verk där tio vita dansare får utrymme att i nästan två timmar uttrycka sina egna fantasier och erfarenheter. En föreställning där scenen ekar homogenitet och där den etniska mångfalden är så gott som bannlyst. Alla vet att vita människors utsatthet är det som dominerat vår historia, eller hur var det nu? 

"A Line Up" är ett av flertalet dansverk som symboliserar dagens klimat för rasifierade dansare, en nästintill obefintlig arbetsmarknad inom ramarna av en djupt inrotad strukturell rasism. Vi kan fråga oss; Behöver verkligen den svenska scenkonsten fler helvita föreställningar i en tid som denna? Den vita dansaren har i decennier varit trendig på de fria scenerna och dystert har de rasifierade dansarna satt sig på åskådarläktaren. 

Caprioli kritiserar (i samband med marknadsföringen av A Line_up) kommersiell scenkonst som “snabb konsumtion, konventionella narrativ, stereotyper och sentimentalt glitter” men är själv blind inför de normer och stereotyper som hennes koreografiska arbeten befäster. 

Efter föreställningen på Dansens Hus i Stockholm, i en panel av vita människor, sitter Caprioli, ett fåtal av hennes dansare samt Lena Hammergren, professor i teater- och dansvetenskap, för att svara på publikens frågor. När jag då tog upp frågan om bristen på etnisk mångfald svarar koreografen med att de ser bortom mångfaldens värde och att etnicitet inte är något som existerar på ccap. Caprioli förnekar att hon och hennes ensemble är en del av en vithetsnorm och påstår sig istället arbeta med ett tankesätt från filosofin - alla är en istället för en av alla. Caprioli väljer alltså att säga att mångfald, specifikt den etniska mångfalden, inte har något värde. 

En dansare förklarade hur projektet och dess process hade sett annorlunda ut om en typecast hade gjorts, med andra ord påstås att min rasifierade kropp endast en är typecast där mina kvaliteter som dansare inte är av värde eller intresse. Rasifierade kroppar har i decennier endast använts till typecasting, men scenkonsten har inga gränser när vita människor målas svarta eller tilldelas roller gjorda för en annan etnisk tillhörighet. 

En annan dansare kallade frågan om etnisk mångfald för en “snappy question”, ett begrepp som filosofen Sara Ahmed använder sig utav när någon ställer obekväma frågor, även kallat en “killjoy". Ni förstår paradoxen när en helvit panel citerar en av den svenska feminismens ikoner i frågor om rasism och kampen mot vithetsnorm. Den obefintliga variationen på färg förbigår nog ingen i publiken och ändå anser panelen att det är legitimt att citera filosofer som Sara Ahmed, som för övrigt öppet kritiserar paneler med stor etnisk variation som “för vita”. 

Under föreställningen användes Seinabo Seys låt “Hard Time”. En låt som avslutade Grammisgalan 2016, där artisten hade med sig 100 svarta kvinnor för att poängtera den bristande representationen av mångfald i vårt land. Hon är en av vår tids absoluta främsta röster, låtskrivare, artist och en återkommande kritiker gentemot vithetsnormen. Sey tar ofta den offentliga kampen för mångfaldens värde och trots den tunga innebörden av låten så hade Caprioli inga problem med att förlöjliga artistens konstnärskap genom att använda Seys musik i en helvit kontext. Caprioli kommenterade “pop-musiken” i verket som en genre av platt och simpel musik. 

Återkommande under eftersnacket var att "existensen av problem endast dyker upp när man belyser dem", och då man på CCAP inte ser etnisk mångfald som ett problem, bör det alltså inte upplysas. Kära rasifierade vänner, vi bör alltså vara tysta i vår kamp. Förslagsvis bör vi kanske tysta ner alla kvinnor som konstant försöker upplysa vårt ojämställda samhälle om sin rätt att ta plats och likställas med män, för enligt koreografen existerar inte dessa samhällsproblem om man inte aktivt belyser dem. Feminismens kamp kanske inte är på riktigt för Caprioli om det inte belyses och ändå väljer Caprioli att identifiera sig under etiketter som superfeminist och queer. 

Caprioli påstår sig försöka skapa en fejkad musikal som är dömd att misslyckas. Men nej Caprioli, du misslyckas inte. Tvärtom är “A Line_up” ännu ett verk som befäster normer och du ger vika för alla de faktorer du själv hatar i underhållningsbranschen. Du är en vit ciskvinna med privilegier som jag och mina rasifierade vänner endast kan drömma om. Du förnekar en av vår tids största kamp i målet om ett jämlikt samhälle och du har mage att ställa dig under queer-paraplyet. Feminism och queer är mer än bara glittriga slagord att sätta på sina verk för att sälja biljetter. 

… men problemet sträcker sig längre än Cristina Caprioli och hennes casting av vita dansare. Rasifierade scenkonstnärer har i alla tider systematiskt fått kliva åt sidan för att ge plats åt vita och ibland har vi också fått överlämna vår historia och vårt arv att porträtteras av någon vars hud är några nyanser ljusare. 

Joseph Sturdy, koreograf och konstnärlig ledare för Focus Dance, gav en snarlik missvisande illusion när han i sitt senaste verk "Babel"* porträtterade flyktingars kamp. I föreställningen som hade urpremiär i Uppsala oktober 2016, porträtterades flyktingarna av sex vita dansare, varav fem hämtade från Nederländerna, som att det råder en brist på frilansande dansare i Sverige. 

Konstnärsnämnden är en myndighet som under Kulturdepartementet tillhandahåller och beslutar kring hur kulturmedel ska fördelas i landet. Myndigheten har i sitt senaste regleringsbrev från den feministiska regeringen inte fått några direktiv kring hur de ska arbeta i sin fördelning av bidrag för en spridning av etnisk mångfald. Konstnärsnämnden ska dock enligt instruktion ”integrera ett jämställdhets- och mångfaldsperspektiv i sin verksamhet” och trots detta tillfaller endast 20% av bidragen till konstnärer med utländsk härkomst. Inom ramen av dessa 20% räknas alla konstnärer som är födda i utlandet eller har föräldrar födda i utlandet, det vill säga även europeiska vita konstnärer som bosatt sig i Sverige. 

När Danscentrum Stockholms valberedning i mars 2017 presenterade sitt förslag på ledamöter fanns ingen etnisk mångfald representerad, detta trots att den befintliga styrelsen redan var helvit. Förklaringen var att man sökte efter kompetenser utanför scenkonstområdet. 

Absurditeten slutar tyvärr inte på den fria scenen utan sträcker sig långt ut på våra institutionsteatrar där det idag på våra 7 institutionsteatrar arbetar 187 dansare varav 36 är rasifierade dansare. 33 av dessa dansare är importerad arbetskraft, vilket betyder att det endast är 3 dansare som är rasifierade svenskar. Dessa institutioner är samtliga finansierade med skattepengar. 

Kulturminister Alice Bah Kuhnke gick nyligen ut med att regering utökar kulturbudgeten med ett tillskott på 115 miljoner till den fria scenkonsten. Detta är ett glädjande besked som förhoppningsvis genererar fler jobb för frilansande kulturutövare. 115 miljoner som till majoriteten kommer att tillfalla vita koreografer, regissörer, musiker och andra kulturutövare som innanför en existerande struktur automatiskt gynnas av det efterlängtade tillskottet. 

Bör vi lägga skulden på endast institutionerna och de fria scenkonst-producenterna? Representationen av etnisk mångfald är en cirkel som börjar i ett segregerat samhälle där konst endast är riktat till specifika målgrupper. En teori är att den vithetsnorm som genomsyrar det professionella klimatet inom scenkonsten resulterar i att konstskolorna runt om i landet domineras av vita då efterfrågan måste tillgodoses. 

Kulturskolor, studieförbund och privata scenkonstskolor runt om i landet riktar sig främst till segregerade områden som domineras av en vit medel/överklass vilket i sin tur kan leda till att barn väljer att vara det de tillåts att vara. Om du inte har någon som representerar dig i de vita rummen så kväver du ditt hopp om att bryta den normen. Strukturen tillåter dig alltså inte att vara representerad. 

Om kreativa rasifierade ungdomar ska behöva tackla en norm för att hitta en samhörighet och representation eller om professionella scenkonstnärer ska behöva leta sig utomlands för att hitta ett utrymme, så har vi ett strukturellt problem. Glöden släcks hos den gruppen barn och ungdomar, vilket beror på att de tillhör en minoritet redan innan de når konstskolorna. 

Jag ber inte att du ska försvara mig och mitt utseende, ännu mindre förväntar jag att du ska ta kampen åt mig. Om du däremot väljer att förneka problemet så förtrycker du vår kamp och då har du automatiskt ställt dig på andra sidan. På andra sidan finns den strukturella rasismen. 

Tack! 

/Ninos Josef

*Babel = hebreiska för Babylonien, är ett arv och en historia som delas av miljontals Assyrier/Syrianer/Kaldéer och Araméer, en av världens första civilisationer. 

*Rasifierad Svensk = svensk person med utomeuropeiska rötter som utmärker sig från normen i färg och/eller etnisk bakgrund.

Så har vi inte kyrkfrid längre

P4 Malmöhus rapporterade förra helgen om att gränspolisen stormat ett sommarläger, som Svenska Kyrkan arrangerat för papperslösa familjer i norra Skåne. På lägret har familjer omringats av ett stort antal poliser med hundar och gripits för att deporteras. I måndags morse vaknade jag kl 4 och kunde inte somna om, för att jag låg och tänkte på detta (och om det håller mig vaken, som inte löper någon som helst risk att deporteras, vad gör det då med de föräldrar och barn som riskerar att drabbas?). Det skrämmer och oroar mig att tänka på vad det är för samhälle vi lever i, där tydligen ingenting är heligt.

Redan 2009 rapporterade media om att borgerliga vigslar invaderades av gränspolisen i Malmö. Inte nog med det, kommunens tjänstepersoner skrev beredvilligt ut listor på alla som skulle vigas och skickade till polisen varje vecka. Nog för att kommunen har skyldighet att lämna ut uppgifterna när polisen begär det, men det är inte nödvändigt att förekomma deras önskemål. Jag undrar om Malmö stad informerar sina äktenskapskandidater om hur farligt det är att vigas borgerligt i staden.

2013 kom lagändringen, som skulle garantera papperslösa barns rätt att gå i skolan. Samma dag som den nya lagen trädde i kraft publicerade Svenska Dagbladet en debattartikel av mig, där jag varnade för att lagen skulle vara tandlös om inte gränspolisen samtidigt hindrades från att gripa skolelever. Inte långt därefter greps den första eleven på ett svenskt gymnasium.

Och nu, 2017, alltså Svenska Kyrkans sommarläger. Även om kyrkfriden inte är lagstadgad i Sverige har den varit praxis sedan... Sverige kristnades, typ. Kyrkfrid betyder ungefär: låt människor vara ifred, när de är i kyrkan. Gå inte in och härja i kyrkan. Lämna dina vapen och dina våldsamma intentioner i vapenhuset. Inför Gud är vi inte gränspolis eller papperslös, vi är alla lika.

Men i en tid som vår bryr sig gränspolisen inte om praxis. Likt en armé av daleks går de fram och river ner precis allt om de anser det nödvändigt i sin jakt på samhällets mest utsatta. Rum för livsavgörande ritualer, utbildning eller tillbedjan är inte längre fredade zoner. Var är värdigheten? Polisen verkar för länge sedan ha glömt att deras roll i samhället är att skydda människor.

I en tid som vår tvingas kyrkor, skolor och andra institutioner göra motstånd mot polisen, skydda människor från polisen, ägna sig åt civil olydnad och bedriva sin verksamhet i smyg, som om Sverige var en diktatur. Hur sätter vi stopp för den utvecklingen?

Feministiska strategier kapas av patriarkatet, exempel 1: Härskartekniker

Den norska socialpsykologen Berit Ås formulerade på 1970-talet fem härskartekniker, som hon observerat att män använde (mot kvinnor). Så här står det om härskartekniker på Wikipedia:

"Härskarteknik syftar på olika sociala manipulationer varmed en grupp eller person behåller sin position (i en synlig eller osynlig hierarki) gentemot människor ur andra grupper eller gentemot en enskild individ. /.../ Teknikerna är nära förknippade med social status inom gruppen. De går att använda från underläge men de infinner sig mera naturligt från en position ovanifrån. Alla typer av människor och grupper kan använda sig av liknande metoder, men begreppet härskartekniker konstruerades för att visa hur män bibehåller sitt grepp om kvinnor och tillämpat på personnivå blir begreppet inte alltid relevant. En person i underläge kan mycket väl försöka sig på att förlöjliga en meningsmotståndare, men begreppet härskarteknik blir då irrelevant."

Berit Ås fem härskartekniker är osynliggörande, förlöjligande, undanhållande av information, dubbelbestraffning och påförande av skuld och skam. Senare la hon till objektifiering och våld eller hot om våld. 

2004 formulerade en grupp doktorander vid Stockholms universitet fem motstrategier: ta plats, ifrågasätta, korten på bordet, bryta mönstret och intellektualisera. Dessa har framgångsrikt använts av många i alla möjliga sammanhang, men nu verkar patriarkatet ha hittat en mot-motstrategi, nämligen att anklaga personer och grupper i underläge för att använda härskartekniker.

Ett tydligt exempel är när jag häromveckan deltog i ett panelsamtal under Malmö Pride. Med mina 34 levnadsår var jag gissningsvis äldst i panelen. I slutet av samtalet fanns möjlighet för publiken att ställa frågor. En äldre man på andra raden tog chansen, inte att ställa en fråga, men att framföra sina åsikter om vad panelen "inte hade fattat". Genom att påpeka att han själv hade arbetat som lärare sedan 1978 markerade han att paneldeltagarnas bristande erfarenhet och omogna ålder gjorde oss mindre trovärdiga. Han talade både länge och väl om vad "vi (lärare) faktiskt behöver", vilket panelen alltså ännu inte hade förstått, trots att flertalet av oss själva var lärare. Jag svarade ungefär så här: "Att vi har olika åsikter, du och vi som sitter här, beror inte på att vi är så unga att vi inte ens var födda när du började arbeta som lärare, utan om att vi har just olika åsikter och olika ideologi." Innan jag hann säga färdigt meningen avbröt mannen mig genom att ropa: "Använd inte härskartekniker!"

Jag har observerat att ett liknande beteende ofta återkommer även i andra sammanhang, till exempel i Malmö kommunfullmäktige, där jag sitter som ersättare. Det är i 100 % av fallen vita medelålders och äldre män, som på detta sätt avbryter genom att ropa något härskartekniker. Dessa normpersoner låtsas därigenom att vara i underläge och avleder uppmärksamheten från det som talaren (alltid en andrafierad person, till exempel kvinna, transperson och/eller person of colour) egentligen talar om. För talaren är det också lätt att gå i fällan och själv låta sig avledas från ämnet för att istället gå in i en diskussion om vem det egentligen var som använde en härskarteknik.

Att (som normperson) anklaga någon (i underläge) för härskartekniker har alltså blivit en härskarteknik i sig själv. Dessutom en extra effektiv sådan, eftersom den omöjliggör för personer i underläge att synliggöra och ifrågasätta när normpersoner använder härskartekniker. Allt riskerar att bara bli en enda mosig och meningslös pajkastning. Grattis patriarkatet, du har gjort det igen! Men tro inte att du kan luta dig tillbaka för det. Vi genomskådar dig varje gång och snart slår vi tillbaka med ännu bättre motstrategier. Din tid är förbi. Det vi ser nu är bara dödsryckningar. Vila i frid, patriarkatet.

Normkritisk pedagogik och antidiskriminering (en variant av vad jag sa på Malmö Pride)

Förra veckan var jag, som representant för Feministiskt initiativ, inbjuden av Öppna moderater att delta i ett panelsamtal om hbtq och skolan. Då sa jag bland annat ungefär så här:

Foto: Andreas Paulsson

Jag vill trycka på vikten av normkritisk pedagogik. Det här samtalet heter HBTQ och skolan. Det är fyra bokstäver. I Feministiskt initiativs partiprogram skriver vi HBTQIA+. Det är sex bokstäver och ett plus för att täcka in alla som ändå inte går in i någon av de sex kategorierna. Att bokstäverna måste bli allt fler och till slut ersätts av ett plus för att täcka in alla gör det tydligt att de grupper vi talar om är många till antalet och inbördes olika. Det som är gemensamt är att de alla bryter mot cisnormen och heteronormen. Det är bara två. Alltså är det mer relevant att titta på normerna än på "avvikelserna". Det är det som är fokus i normkritisk pedagogik. Till skillnad från toleranspedagogik, som går ut på att normpersoner ska förstå och genom sin förståelse lära sig tolerera utsatta och diskriminerade grupper, angriper den normkritiska pedagogiken problemets kärna och belyser de strukturer som vi alla ingår i och på olika sätt är med och upprätthåller eller motarbetar, men som ingen kan undgå att förhålla sig till medvetet eller omedvetet.

Det är inte bara Feministiskt initiativ som förespråkar normkritisk pedagogik, utan även Skolverket. Redan 2009 publicerade Skolverket rapporten Diskriminerad, trakasserad, kränkt? (rapport 2009:326) där de poängterar att normkritisk pedagogik är helt nödvändig för att få bukt med kränkningarna i skolan.

Feministiskt initiativ driver att alla lärargrupper ska ges möjlighet till fortbildning i intersektionalitet, normkritik och antidiskrimineringsarbete. Det ska självklart också ingå i lärarutbildningen.

Styrdokument som hjälp (en variant av vad jag sa på Malmö Pride)

I veckan var jag inbjuden av Öppna moderater att delta i ett panelsamtal om hbtq och skolan under Malmö Pride. En del av samtalet handlade om skolans styrdokument. Då sa jag bland annat ungefär så här:

Styrdokumenten ska vara en hjälp för alla som arbetar i skolan och en garanti för likvärdig utbildning över hela landet. Syftet är att alla elever ska få utbildning av hög kvalitet samt att deras rättigheter tillgodoses i skolan, till exempel rätten att slippa diskriminering. Styrdokumenten finns inte för sin egen skull eller för att någon politiker har extremt stort kontrollbehov, utan det finns ett tydligt och relevant syfte med vart och ett av styrdokumenten.

Det är viktigt att lärare och övrig skolpersonal arbetar aktivt med styrdokumenten i för- och efterarbetet, alltså planering och utvärdering. På så sätt implementeras styrdokumenten i undervisningen. Det som är bra är att under lärarutbildningen präntas innehållet i styrdokumenten in i de blivande lärarna, så att implementeringen sker mer eller mindre automatiskt till slut. Utbildning och fortbildning är alltså en viktig insats för att styrdokumenten inte bara ska följas, utan framför allt förstås. Hur många lärare som utbildas och hur lärarutbildningen utformas är politiska frågor.

Foto: Andreas Paulsson

I övrigt behövs organisatoriska insatser, som möjlighet till gemensamt arbete i lärarlaget i alla faser, såväl planering som genomförande och utvärdering. Hur arbetet organiseras på varje enskild skola är dock inte något som jag tycker ska styras politiskt. Politiker måste lita på att skolledare, lärare och övrig skolpersonal själva kan avgöra hur arbetet bäst organiseras på deras skolenhet.

Som lärare tycker jag det finns en stor poäng i att se styrdokumenten som en hjälp snarare än en massa påbud ovanifrån. När jag till exempel tittar på det centrala innehållet i mitt ämne eller på vilka värden som ska genomsyra skolans arbete tänker jag att halva min planering är gjord. Det står ju där vad jag ska arbeta med! Hur jag sedan arbetar med det är en pedagogisk fråga och där har som tur är politiker fortfarande tillräckligt med förtroende för att professionen klarar av det på egen hand.

Fred Astaire vs Bill Bojangles Robinson

Nyligen delade en bekant till mig två videoklipp på min facebookvägg. Det ena visar Bill Bojangles Robinson och Shirley Temple i en berömd scen från filmen The little colonel från 1935:

Det är, enligt mig, en underbar dansscen, som förmedlar lekfullhet och prestigelöshet i kombination med knivskarp teknik och rytmisk precision. Förutom att klippet visar vilken briljant dansare Mr Bojangles var är det också ett tydligt exempel på hur afroamerikaner porträtterades som barnsliga, asexuella och naiva i Hollywoodfilmer på 1930-talet. Svarta dansare och skådespelare tilläts inte att spela romantiska roller. Om de alls syntes i filmerna var det som artister eller tjänstefolk. I klippet från The little colonel framställs Mr Bojangles inte som en ansvarsfull och mogen vuxen, utan han och Temple framstår snarare som två barn, lekkamrater, som busar tillsammans.

Det andra klippet visar Fred Astaire i Puttin' on the ritz från 1946:

Fred Astaire - Puttin' On The Ritz from Evgeny Demchenko on Vimeo.

Även om det skiljer tio år mellan att just de här två filmerna kom ut var Fred Astaire och Mr Bojangles samtida, men väldigt olika. Jag hade aldrig sett just det här klippet förut och jag fann det njutbart att se Astaire presenteras som en skicklig, elegant och lekfull solodansare. I de flesta klipp som går att hitta dansar han tillsammans med Ginger Rogers, som naturligtvis var en lika skicklig dansare som Astaire, men får mycket mindre cred för det. Ett klipp med Astaire och Rogers tillsammans skulle ha gjort det jag skrev ovan om att Mr Bojangles inte fick dansa romantiska roller tydligare, men även i solonumret kan vi se skillnaderna mellan de två manliga dansarna. Astaire är rik (han påpekar till och med att han har "lots of dollars" i fickan) och oberoende och framför allt är han vuxen. Även om koreografin är lekfull och rolig dansar han den med uttrycket hos en erfaren och korrekt vuxen och visar inget av den barnslighet eller spjuveraktighet, som syns i Mr Bojangles dans.

I ett jämlikt samhälle hade det här kunnat vara skillnader i två dansares personlighet, men i sin historiska kontext måste det ses som exempel på de olika möjligheter som svarta respektive vita dansare hade i Hollywood på den här tiden (och koppla det till hur det ser ut idag). Dessutom lärde sig Fred Astaire de flesta av sina moves av svarta dansare, som hade hittat på dem, men inte fick synas på vita duken.

Fortbildning under semestern

Det är sommar och det kryllar av danskurser av olika längd. Dansundervisare, som under terminerna har ett alltför späckat schema för att hinna ta några klasser, reser till och njuter av att äntligen få dansa lite "för sin egen skull". Det många inte tänker på är att det de gör är fortbildning och kompetensutveckling, som de ger sin arbetsgivare alldeles gratis genom att betala både resor och kursavgifter ur egen ficka och gladeligen avsätta ett par veckor av sin hoptjänade semester till det.

Ja, de flesta av oss har jättelångt sommarlov. Den som arbetar i skolan har kanske tio veckor. Den som arbetar på studieförbund har oftast ännu längre. Men det motiverar inte att vår fortbildning ska ske under de veckorna. De kollektivavtal som lärare och cirkelledare omfattas av är utformade så att vi arbetar mer under terminerna. Den extra lediga tiden under sommaren och andra lov har vi alltså arbetat ihop genom att ha ett mycket mer intensivt schema än vi annars skulle ha under de veckor vi har lektioner. Förutsatt att vi har procenttjänster såklart.

När du går en danskurs, hur kul du än tycker den är, under din sommarledighet ska du alltså få kompensationsledigt för det under terminen. Din arbetsgivare bör dessutom betala kursavgiften, resan dit och övernattning. För hur kul du än tycker det är är du där och arbetar. Du är där och utvecklar din kompetens. Du kommer tillbaka till nästa termin inte bara med ny inspiration, utan med ny kunskap och uppdaterad om vad som händer i dansvärlden utanför din skola och ort. Kvaliteten på undervisningen höjs. Kanske känner du till och med att det är nödvändigt för dig att gå en eller flera kurser under sommaren, för att du ska orka med nästa läsår? Det kan du i så fall berätta för din arbetsgivare och använda som argument för att de ska stå för kostnaderna OCH ge dig kompensationsledigt.

Fyll gärna i enkäten i högerspalten för lite statistik!

Lite grann om danslärares arbetstid

Jag blev nyligen erbjuden ett jobb. Tjänsten var på 40 % fördelat på två dagar i veckan. Jag reagerade med glad förvåning på denna fördelaktiga deal. Berättade för en kollega: 40 % på två dagar! Hon svarade: "Men GUD vad bra!"

I de flesta andra branscher skulle det kanske tyckas självklart att 40 % är två arbetsdagar i veckan. Kanske till och med för lärare i andra ämnen än dans (eller andra kulturämnen). 40 % ÄR två arbetsdagar i veckan. Men inte för danslärare.

Jag har haft en anställning på 20 % fördelat på två dagar. Måndag och fredag. Jippi. Jag har haft 60 % fördelat på fyra dagar, där jag på en av dagarna bara hade en enda lektion (visserligen 90 minuter, men ändå). Jag har haft 75 % fördelat visserligen på fyra dagar, men med både morgon- och kvällsklasser. Vilket för övrigt är normalt att folk har.

Eftersom många anställningar är små, i bästa fall små procenttjänster men ännu oftare timanställningar, hattar väldigt många dansundervisare runt på olika ställen, inte sällan på olika orter och undervisar lite här på morgonen och lite där på kvällen och så barndans på lördagsmorgnar, eftersom det verkar vara alla barnfamiljers favorittid. De flesta, både arbetsgivare och undervisare, verkar se detta som normalt. Det är ju ändå så alla gör.

Därför vill jag nu vidarebefordra det råd jag fick från Lärarförbundet, när jag ung och oerfaren ringde angående min 20 % tjänst fördelad på måndagar och fredagar: KRÄV HÖGRE LÖN som kompensation för att arbetstiden är så obekväm. Igen: KRÄV HÖGRE LÖN som kompensation för att arbetstiden är obekväm.

20 % är EN arbetsdag. Att fördela en sådan tjänst på två dagar hindrar undervisaren att arbeta någon annanstans den andra dagen, även om det inte är heldagar. Vår bransch har inga OB-tillägg, men kvällar och helger ÄR obekväm arbetstid. KRÄV HÖGRE LÖN som kompensation. Att arbeta både kväll och morgon är än mer obekvämt. KRÄV HÖGRE LÖN. Dansundervisare som alla andra har laglig rätt till 11 timmars sammanhängande dygnsvila och 36 timmar sammanhängande veckovila. Undervisare som arbetar i skolan, på studieförbund och viss mån på privata dansskolor omfattas dessutom av kollektivavtal slutna med Lärarförbundet och Teaterförbundet. Läs ditt kollektivavtal. Lär dig vad som står i lagarna om arbetsmiljö och arbetstider. Håll koll på dina rättigheter. Gå med i facket. Och var inte tacksam över att du får arbeta med det du är duktig på. Var stolt. Så kan vi skapa bättre villkor för alla.

Att prata med andra om sitt kunskapsområde

Många personer som jag träffar och som inte själva dansar försöker prata med mig om dans. Det brukar gå så där. Nej, förresten, det brukar gå urdåligt. Om det ens blir ett samtal blir det vanligen inte särskilt givande för någon av oss. Skillnaden i kunskap är helt enkelt för stor.

Att jag säger detta är inte snobberi från min sida. Fenomenet är varken specifikt för mig eller för dans. Samma sak händer när till exempel jag försöker prata med någon som är kunnig på ett ämne jag inte kan ett skvatt om. Det som händer är att den okunniga personen ställer frågor, som hen inte förstår svaren på, eftersom hen saknar referenser. Till exempel:

Personen: "Vilken typ av dans sysslar du med?"

Jag: "Mest det som kallas modern nutida dans. Känner du till det?"

Personen: "Nej?"

Jag: "Du kanske har sett till exempel Skånes Dansteater?"

Personen: "Nej?"

Jag: "Har du sett någon dans?"

Personen: "Njae, jag har ju sett Melodifestivalen."

Jag: "Okej, det jag gör är oftast ganska olikt det som syns i Melodifestivalen."

Mer specifika än så blir vi inte, eftersom det inte finns någonting mer att utgå ifrån.

Samma sak förstås i ett annat sammanhang:

Jag: "Vilken typ av programmering sysslar du med?"

Personen: "q94jf#%"&/=/W!houh>*)¤. Känner du till det?"

Jag: "Nej?"

Personen: "Du kanske har använt )#/"R&=?"

Jag: "Nej?"

Personen: "Kan du någonting alls om kod?"

Jag: "Njae, jag har ju använt en dator..."

Min slutsats: det är mer givande för alla att prata om sådant båda är ungefär lika kunniga i.

PS. Jag har tidigare skrivit om att många berättar dansminnen för mig. Det är en helt annan sak. De samtalen uppskattar jag mycket.

Konstnärlig baksmälla

Det finns ett tillstånd som brukar infinna sig någon eller några dagar efter att jag fått en ny bra projektidé. Jag kallar tillståndet konstnärlig baksmälla.

Att få en ny bra projektidé kan vara lite som att vara förälskad. Det är omöjligt att tänka på något annat. Kroppen blir pirrig och glad och jag går runt och myser. Det känns som att bära runt på en underbar hemlighet. Alla andra åtaganden och projekt känns plötsligt oväsentliga. Jag vill bara sätta igång att arbeta med den nya idén. Kanske gör jag det också. Det är då jag slås av hur mycket förarbete och arbete överhuvudtaget som krävs. Inspirationen får akut andnöd och motståndet slår emot mig som värmen när en öppnar en bildörr på sommaren.

Nästa morgon vaknar jag ofrånkomligen med konstnärlig baksmälla. Tröttheten och meningslösheten är överväldigande. Ångesten över att jag aldrig gör någonting vettigt rullar in. Varför lägger jag inte bara av? Frågan dunkar i mitt huvud. Tillståndet kan hålla i sig i flera dagar.

Den idé som överlever baksmällan är värd att arbeta vidare med.

Skapande för skapandets skull

De senaste dagarna har jag pratat med flera personer om att skapa för skapandets skull. Det handlar om att framställa någonting varje dag, inte för att det ska visas upp för någon eller användas i något sammanhang, utan för att skapandet i sig på något sätt förhöjer ens livskvalitet.

Det är något särskilt med att skapa varje dag. Jag kommer in i en rutin och är kvar i min konstnärliga process hela tiden. Startsträckan blir kortare och kortare. Prestationsångesten släpper taget: skulle det bli "dåligt" idag har jag en ny chans imorgon. Att vara i rörelse, bokstavligt och bildligt, leder till att nya idéer kläcks. Plötsligt bara ploppar någonting upp, som triggar min entusiasm och känns värt att bygga vidare på.

How do you live creatively? How do you create freely?
Klistermärke från musikfestivalen STFU 2014.

Min rekommendation idag är: bestäm dig för att skapa någonting varje dag. Börja med att sätta ramarna, att skapa en rutin för dig själv, gör det till en daglig ritual. Gör det. Lägg märke till vad som händer.

Antidans är inte särskilt anti längre och ny media är inte särskilt ny

På sistone har jag tänkt på fenomen, som en gång varit just fenomen, men med tiden blir så etablerade att de inte längre ens behöver benämnas. En sådan sak är antidans. I mitten av 00-talet var antidans spännande och normbrytande. Unga uppkäftiga koreografer undersökte detta filosofiska koncept, att göra dans som inte är dans. En touch av 1960-tal kan anas. Hursomhelst, när jag går och ser en föreställning så här 10-15 år senare blir jag mer förvånad om det faktiskt dansas på scen än om det inte gör det. I 80 min sitter jag och tittar på en person som hoppar studsmatta och tycker varken det är spännande eller särskilt normbrytande, men helt rimligt att sitta och titta på.

Ett annat exempel är ny-media-konst. 2006 kom jag i kontakt med TransMedieAkademie Hellerau och deras interaktiva paviljong i centrala Dresden, som Christian Björklund och jag senare gjorde en egen variant på och turnerade med. 2007-2009 samarbetade jag med TMA Hellerau i det multinationella projektet European Tele-Plateaus, där dansarna inte bara triggade ljud och ljus med hjälp av motion tracking på sin egen scen, utan också på varandras scener i tre länder samtidigt. Frieder Weiss, då ledande på området, hade skrivit de program som användes. Projektet var omfattande och ganska imponerande, men inte unikt. Ny-media-konst var en stor grej. Bara i lilla Sverige fanns flera festivaler/mässor/mötesplatser för ny-media-konstnärer. Nu finns ingen av dem kvar. Samtidigt har väl varenda hotellobby ett ny-media-konstverk och en på stadsfestivaler är det mer eller mindre obligatoriskt med något spexigt interaktivt verk, som folk kan leka i. Ny-media-konst har helt enkelt blivit en helt vanligt konstriktning bland andra.

Inget fel i det. Historiens gång bara.

Blomstertiden; avskedstiden

Terminsslut. Relationsslut. Efter uppvisningen eller skolavslutningen är det dags. I bästa fall får jag några kramar. Jag försöker känna mig stolt och glad, när jag ser eleverna (om de är små) skutta iväg bredvid mormor eller (om de är större) drälla iväg med sina kompisar, med blommor i händerna, i håret eller runt halsen. Jag försöker känna mig stolt och glad, men på insidan gråter jag. Ännu värre är det förstås med de elever, som har varken mormor, vänner eller blommor. De som med hängande huvud lufsar hem till ett sommarlov i ensamhet. På insidan gråter jag och när eleverna har försvunnit går jag hem och gråter på utsidan också.

Detta är det absolut värsta med att vara lärare. Värre än elever som slåss, föräldrar som ringer hem till en kl 22.15 en lördag, skolk, vandalism, betygsättning och att tvingas äta undermålig skolmat för att föregå med gott exempel. Detta är det värsta: att varje läsår eller till och med varje termin slita som ett djur för att bygga fungerande, helst till och med förtroliga, relationer med eleverna, för att sedan bli lämnad.

Relationer är A och O i undervisning. Är relationen mellan lärare och elev dålig uteblir lärandet (och kanske även eleven). Därför måste relationen komma i första rummet. Relationerna. En unik relation till varje elev. I bästa fall har en lärare en klass, 20-30 elever. I värsta fall, vilket gäller för de flesta som undervisar i kulturämnen, har en lärare flera hundra elever, som hen träffar varje vecka. Allt ansvar ligger på läraren. Jag måste lära känna varenda en - och jag fäster mig vid varenda en.

Många gånger har jag och mina kollegor sagt till varandra: "Tänk om eleverna visste hur mycket kärlek vi hyser för dem." Tänk om de visste! Tur att de inte vet, för då hade de kanske inte klarat av att lämna oss på skolavslutningen.

Jag kan inte minnas att vi någonsin pratade om det här på lärarutbildningen. Självklart pratade vi om vikten av att bygga fungerande relationer med eleverna, men jag tror inte någon någonsin nämnde att konsekvensen av det också är att en blir tvungen att göra slut hela tiden. Några elever kommer tillbaka nästa termin men ofta, och det gäller särskilt kulturämneslärare, är det en helt ny uppsättning ansikten som möter en efter lovet.

Detta sliter sönder mig.